För vissa är det en enkel sak att vara cynisk över insatser som Hela Sverige Skramlar. Men vi är fler som är djupt imponerade över den blixtinsats som på ett bräde gav 40 miljoner till människor på flykt. Tack, Hela Sverige Skramlar, tack som fan.
Ljudproblem. Lampor som inte tänds. Tveksamma artistkonstellationer. Famlande programledare. På förhand finns det alltid en viss oro för manifestationer som tisdagens Hela Sverige Skramlar på Globen i Stockholm. Och då har vi alltså inte ens berört det som vissa så gärna pysslar med: en drypande cynism från skilda håll över de som faktiskt försöker göra någonting.
Globengalan hade en del av det jag befarat innan. Oundvikligt efter ynka två veckors förberedelser. Personligen blev jag också besviken att skådespelaren Kjell Bergqvist blev abrupt avbruten i ett viktigt ämne som ingen annan tog upp: vad händer när de ideella krafterna inte orkar längre?
Men framförallt blev Hela Sverige Skramlar en serie ljuspunkter som inte bara för ett slag lyser upp tillvaron för människor på flykt. Jag tillhör också dem som tycker att det är en ljuspunkt när artister från väsensskilda genrer samarbetar. Det blev även under de många timmarna några stunder av hudlös fantastisk musik – Laleh! Markus Krunegård! Weeping Willows! Seinabo Sey! – liksom en uppvisning i folkbildning av Hans Rosling som jag sent kommer att glömma.
Tack alla som gjorde detta möjligt. Ni vet vilka ni är. Förhoppningsvis dröjer det inte evigheter innan artist-Sverige nästa gång samlar sig på det här viset. Låt åtminstone inte cynikerna stoppa er. Det är alltid bättre att göra något litet än ingenting alls.
Lars Nylin
