Krönika 14 juni 2022

Nylin om alla nya bolag: ”Vad har jag missat?”

MI:s Lars Nylin ställer sig efter en intervju om alla nystartade artistetiketter frågan: ”Vad har jag missat?” Han bjuder också in för dina teorier.  

”Vad har jag missat?” Som efter varje intervju där jag förmodas agera branschexpert ställer jag mig den frågan efter att den stora tidningen frågat mig om det plötsligt stora antalet artistdrivna nya skivbolag.

I synnerhet etiketter startade av kvinnliga artister har stått som de bekanta spöna i backen den senaste tiden: Zara Larsson, Lykke Li, Sabina Ddumba, Tove Lo, etc. Alla har dom gått i spåren på den som väl ändå myntade fenomenet i Sverige, Robyn på 00-talet.

Det lätta svaret på varför så många och varför just nu är: ren slump.

Jag kan inte se att det hänt något markant i vare sig artisters mindset eller storbolags arbete som gör att det just försommaren 2022 plötsligt startas ett antal lablar.

Men som jag sa till reportern på tidningen: det svaret är givetvis för träigt. Jag får därför ge mig på ett antal spekulationer om aspekter som sammantaget över viss tid lett åt det här hållet.

Nummer ett kan då vara pandemin. Under två år blev streamingintäkter allenarådande. Givetvis sätter det spår när vi tala om artister som i flera fall bygger sin karriär även på liveintäkter, synkar, branding. När dessa ville fortsätta sikta brett – och ofta dyrt – utåt med videor och PR och remixar och annat räckte kassan till slut inte till.

Om akterna sedan krasst droppades av sina bolag, eller om akterna själva hittade bättre finansiering på annat håll och valde den vägen, det vet bara de närmast involverade. Hittills har jag sett ganska få fakta om hur de nämnda artisterna finansierar sina nya bolag.

I en annan analys kan det handla om tidsanda. Det är helt enkelt en del av tidsandan, zeitgeisten, att göra det själv. Do it yourself är en självklarhet i tidens genremässiga markör, hiphopen. Man bara SKA vara indie.

Kanske är det detta tänk som sprider sig även till andra genrer, möjligen t o m i samarbete med det bolag man ursprungligen kom från – många akter som startat eget det senaste decenniet är trots allt kvar hos sitt storbolag i distribution.

Helt klart är det i teorin lättare än någonsin att bli sin egen. Har man resurser att starta eget, finansiera inspelning och PR, är det ju rent tekniskt sedan bara att gå till en aggregator så finns man globalt tillgänglig.

Men då kommer vi in på något jag definitivt inte glömde i intervjun: att hylla kapaciteten och kunnandet hos storbolagen. Det är så vanligt att peka finger mot storbolagen vid sådana här nyheter. Storbolagen tolkas som ignoranta bjässar glufsglufs, som man gärna lämnar så snart man har resurser.

Det är inte min bild av storbolagen. Jag är visserligen ett lätt jävigt barn av storbolag – jag tillbringade halva min yrkeskarriär i miljön – men påstår även efter ett decennium på avstånd att den samlade kunskapen och resurserna i de flesta fall är briljanta. Och då har vi inte ens berört tryggheten i att det finns en djup katalog som tickar om frontline hackar.

OBS. Detta är ingen dold sågning av indiebolag eller egendrivet – underbara komponenter i vår bransch – det är en hyllning av en sorts bolag som ofta beskrivs med ”only in it for the money”. En bild som helt enkelt inte stämmer, enligt mig.

Så där. Jag kom inte många millimeter närmare reporterns svar på varför så många exempel och varför just nu. Men jag tog möjligheten att droppa några potentiella delsvar.

Vilka är dina?

Hör gärna av dig till lars@musikindustrin.se

Lars Nylin