Krönika 3 maj 2022

Nylin om listans lakejer

MI:s Lars Nylin trodde att han borde fira tio år med en Sverigetopplista som inkluderar streaming. Det visade sig helt fel, men födde tankar om fenomenet topplistor. 

Det var som en helig rit. Varje vecka med Kaj Kindvall och hans Tio i topp i P3 var lika mycket måsten som fotbollen i SVT:s Tipsextra. Fixeringen vid musiken topplistor blev sedan evig. Jag började följa USA- och Englandslistorna liksom Tio i Topps ersättare Discorama och Poporama och från 1975 den återuppståndna Topplistan – senare Sverigetopplistan.

När jag läste om hur Per Gessle kunde Billboardlistan i princip utantill och skrev in den i kollegieblock kändes det självklart. Så var väl alla?

Om alla någonsin var så är det definitivt inte samma läge i dag.

Vi vet alla att det breda intresset för topplistor är minst sagt svalt. Begrepp som ”USA-etta” eller än mindre ”har legat högt på Englandslistan” är floskler som vi tar till först när låtar absolut inte trendar vare sig på radio, i sociala medier eller på TikTok.

När jag gav mig på den här krönikan var det för att jag plötsligt för mig att det gått tio år sedan som Ifpi började ta med streaming i Sverigetopplistans singellista. Det visade sig vara mer än elva år sedan. Det var senhösten 2010 i ett läge när streaming stod för 32 % som även Spotify, ensamma i det skedet, började ingå i listan. Sverige var först i världen med detta.

Jag hade i det läget börjat arbeta med MI, var inte längre kvar på musikbolag, men kan tänka mig att det var en stor händelse. Till varje veckas teorier om hur rapporteringen från de fysiska skivbutikerna sett ut skulle plötsligt komma ett helt nytt inslag. Rätt snart slog skivindustrins tunga röster fast att det äntligen skulle bli korrekta listor, vilket ju så småningom också stämde.

Men mer korrekt innebar tyvärr inte större genomslag. Det är ganska sensationellt hur bilden ändrats.

Med tiden blev reaktionerna på listorna allt lojare. Vi är säkert många i branschen som fortsatt slaviskt följer det som Eva på Ifpi presenterar varje fredag eftermiddag. Många på skivbolag går ut i sociala medier med bilder av topplistettorna man jobbat med.

Men bland så kallat vanligt folk får det inget större genomslag att Ghost eller Björn Holmgren toppar listan. Orsaken är kanske så enkel som att med sociala medier finns så extremt många referenspunkter för vilken musik som tycks spännande.

Det enda som skapar rejäl reaktion i dag är när det förmodas ha fuskats. Allra mest när det bevisligen gjort det. Som när det kommit fram att det köpts streams, plötsligt tycks alla ha en uppfattning om indiska botar. Eller som på sistone när man TROR att det fuskats. ”Det där med TikTok kan väl inte vara helt utanför gråzonen till skumrask, eller?” heter det även från sådana som borde veta bättre.

Den reaktionen visar möjligen att det finns ett latent intresse som bubblar kring listorna. Eller så är det mest att det finns en uppfattning att det där med Sverigetopplistan är något småstatligt, något som förutsätts vara korrekt – och att reaktionen på påstått fusk då blir ett moralbrott som skakar om även den svalt intresserade.

Vad tycker du själv om topplistor 2022? Det vore intressant att få reaktioner. Själv är jag fortsatt barnsligt förtjust trots att jag ofta får gå långt ner till svenska topp 20 och vinyllistan för att ordentligt igen namnen.

Hur reagerar du på listorna och vad tror du om framtiden? Mejla gärna till lars@musikindustrin.se.

*

Härintill undrar kollega Christel Valsinger varför det är så svårt att hitta kvinnliga artister födda före 1980 bland affischnamnen på årets festivaler, fasta eller turnerande. Trots hur historien ser ut är det inte direkt svårt att snabbt ur minnet hitta namn på artister födda före 1980 som vore lysande första- eller andrarangsnamn på de flesta större festivaler: Robyn, Eva Dahlgren, Annika Norlin, Anna Ternheim, Lisa Miskowsky, Louise Hoffsten, Sophie Zelmani, Lisa Ekdahl, CajsaStina Åkerström, Lisa Nilsson, Pernilla Andersson, Marit Bergman, Jill Johnson. Med ett annat tänk tillbaka i tiden hade dessutom namn som Py Bäckman eller Monica Törnell varit motsvarigheter till manliga plus 70-artister.

*

I albumlistan på Sverigetopplistan började strömningar ingå 2013. Nästa år ska vi hålla reda på det 10-årsjubileet.

*

Missa inte ett par intressanta intervjuer med ThåströmGaffa.se. Det är ju inte ofta den mannen placerar sig framför en mikrofon för att tala i den.

*

Nya WE med Arcade Fire känns extremt lovande av det jag hört.

*

Tidigare såg vi Ulf Stenberg som hemflyttade NHL-proffset Peter Andersson i HBO-serien Björnstad. Nu blir han förre Universalbossen Per Sundin i Netflixserien om Spotify. Känns spontant extremt välcastat.

*

Superproducent Patrik Berger solodebuterar som Hög Sjö. Finns på Spotify nu. En högoddsare att Berger beskriver sin musik som influerad av Ralph Lundsten och Bo Hansson.

*

Daniel Norgren med symfoniorkester i september i Gävle låter oerhört spännande.

*

Vila i frid Naomi Judd och Judy Henske.

Lars Nylin