MI:s Lars Nylin gör ett undantag och viger sin krönika till en födelsedagsgratulation.
Det var nånstans i övergången mellan Meeting Across The River och Jungleland. Det var något i stämningen och magin där som helt drabbade mitt oskyldiga tonårshjärta. Ur radion brusade rockmusik som var långt från den glam- och hårdrock jag normalt gillade. Det var musik som bara var, bara fanns, bara måste älskas.
Jag gissar att alla som gillar Bruce Springsteen har starka minnen av hur de nåtts av hans verk. När han nu fyllt 70 kan jag bara sända ett postumt tack till radiolegenden Kjell Alinge. Det var han som på bästa sändningstid i P3 i september 1975 öste iväg hela albumet Born To Run i ett streck, Alinge gjorde ofta så, och fick mig frälst på mannen från New Jersey, då följaktligen bara 26.
Om jag inte fallit redan i titellåten gjorde jag det pladask när Clarence Clemons saxofon i Meeting Across The River övergick i stråkarna i inledningen av Jungleland.
Men det är inte för att han frälste just mig som jag upplåter krönikan till något jag vanligen aldrig sysslar med, födelsedagshyllningar.
Det är inte heller för att jag ska få chansen att skryta med att jag satt i mitten av rad ett andra kvällen i Stockholm 1981. Det är inte ens för att Bruce skulle tillhöra mina allra käraste favoriter, för det gör han trots allt inte.
Nej, huvudskälet just här i Musikindustrin är att Bruce Springsteen så skickligt anpassat sig till en ny era, till musikkommunikation efter paradigmskiftet.
Han, troligen mest hans team och i förlängningen Sony Music, har som få andra lyckats med balansgången mellan den gamla tidens album- och turnétänk och den nya erans fokus på låtar och att ständigt ha något nytt att berätta och visa.
Som när aktuella albumet Western Stars släpptes i juni. Först kom Hello Sunshine i april, sedan There Goes My Miracle och Tuscon Train i maj strax innan release. Alla skickligt premiärspelade i medier som teamet hade kontroll på når ut brett i sociala medier. Parallellt spreds de vackra (svenskfotograderade) hästbilderna från omslaget och nya bilder på en allvarlig men stark Bruce.
Man kan som eventuell cyniker konstatera att streamingen trots detta inte blev monumental. Inget på albumet var ens nära Springsteens toppnummer på Spotify och Apple, och han har ”bara” tio miljoner följare på Spotify.
Men albumet märktes i bruset. Det blev att få extremt ”mogna” album från 2019 som klev fram bland yngre akters releaser. Det var ensamt av den sortens plattor att synas på årslistor i medier med djup koll. Det gick listmässigt lysande, med ett dussin starka albumettor över hela världen inklusive engelska listan och en tvåa hemma i USA.
Att det endast nådde tredje plats i Sverige, som bekant en streamingens frontlinje, är möjligen talande för fortsättningen. Men under 2019 visade team Springsteen att det med rätt arbete fortfarande går att märkas även om man fortsätter tänker album, helhet, koncept.
För detta får Bruce Frederick Joseph Springsteen, 70, ett extra grattis från denne tyckare.
Lars Nylin
