2 maj 2016

NYLIN Den stora blåsningen stavas YouTube

De kommer med regelbundenheten hos allergiattacker. Attackerna mot Spotify efter att artister och låtskrivare presenterat magra utbetalningar. Senast i veckan var det sångaren Dan Hylander som på twitter ifrågasatte hur 800 000 streams kan bli 5500 kronor och fick mängder av uppgivna retweets.

All respekt för detta. Frågan om hur de miljarder som exempelvis Spotify betalar ut varje kvartal ska fördelas kommer och ska vara med oss i många år framöver. I synnerhet uråldriga avtal, de från innan CD-eran, ger ofta dråpliga följder när de 30 år senare eller mer omsätts i streams.

Personligen har jag dock det kritiska ögat riktat mot helt annat håll.

Begreppet ”value gap” spelade en huvudroll när globala Ifpi häromveckan presenterade musikindustrins världssiffror i årliga Digital Music Report. Det fick även en central roll när svenska Ifpi tillsammans med de oberoende bolagens organisation Som i fredags arrangerade ett seminarium i Stockholm. Ifpi:s VD Ludvig Werner summerade nämnda Digital Music Report och valde med all rätt att lägga tyngdpunkten I just “Value gap”-frågan.

Begreppet är svåröversatt men handlar kort uttryckt om att vissa ledande aktörer på nätet borde vara långt större inkomstkällor för rättighetshavarna än de faktiskt är. Vill man raljera kunde begreppet översättas till det av medier så älskade begreppet ”slukhål”, så illa är det i vissa fall.

Den stors skurken är YouTube. Rubriker den senaste tiden har påmint om en växande kritik mot videotjänstens magra ersättningar – allt från internationella branschorganisationer till Debbie Harry och Nikki Sixx har agerat.

Men det blir ändå en smärre chock att se svart på vitt hur usel ersättningen är från en tjänst som har en miljard användare – och där 74 % av de vuxna användarna i undersökningar säger sig primärt använda den just för musikens skull.

Talande siffror:

Sedan 2007 har YouTube betalat 8,6 % av sina intäkter till rättighetshavarna. Streamingtjänsterna har under samma tid betalat 65 %.

Per användare av streamingtjänster går till rättighetshavare 16 Euro per år. Samma siffra för användare av YouTube är 0,6 Euro.

Spotify har ensamma betalat över 30 miljarder till rättighetshavarna sedan 2008. Giganten YouTube – som hela tiden har musik som dynamo – är inte i närheten av sådana tal under mer än tio års existens.

Bortsett från det absurda i att YouTube gömmer sig under de ”Safe Harbor”-regler som ursprungligen skapades för att skydda integritet på nätet finns där hela tiden också risken att de tjänster som i dag betalar rimliga ersättningar till sist vägrar gå med på detta.

Från läktaren går det inte att hoppas annat än att aktörer som Ifpi, Stim och rader av artister säger ifrån.

Hittills har nästan all kritik riktat sig mot streaming, i synnerhet annonsfinansierad streaming, när det är hos YouTube den stora blåsningen sker.

Drömscenariot vore om alla under Ifpis och Impalas flagg över en natt gjorde så kallade ”take downs” av all sin repertoar och flyttade den till…ja, varför inte Spotify? Men det lär aldrig hända. Tyvärr har YouTube fått något slags lexikonstatus. Alltför många, jag tillhör själv dem, skulle inte kunna vara utan de där klippen. Att någon annan skulle ta över detta majestätiska arkiv känns så osannolikt att man liksom glömmer att kritisera baksidorna av det.

Jag är rädd att detta gäller även åtskilliga stjärnartister – som dessutom får egoenergi av att miljonstreamas där – och representanter för makten. Men jag hoppas bevisas fel, för så här kan vi inte ha det.

Lars Nylin