Domedagsriff, hittiga refränger och skräckfilmsflirtar. Ghosts strålande show i Linköping får MI:s Christel Valsinger att leta sig tillbaka till det tidiga 80-talets hårdrocksvideor – och minnas pirret av musik som känns lite farlig.
Jag skriver in Dio Last in Line i sökrutan på Youtube och där är den – en video jag inte sett sen jag var 12 men som gjort så starkt intryck att den bevarats på hemlig plats i mitt inre. Jag trycker på play och redan första bildrutan är bekant.
En ung kille på cykel ska leverera ett brev till någon i en stor fastighet med snygg fasad. Han kliver in i hissen i byggnaden och trycker på nian. Men halvvägs upp stannar plötsligt hissen. Sekunden senare rasar den nedåt i en sån hastighet att killen flyger upp i taket. När dörrarna går upp igen möts han av hårdhänta vakter med märkliga masker. Han visas in i en kö av nedbrutna, hasande människor som förs genom en port. Där innanför väntar evig plåga i form av exempelvis arkadspel i vilka man bara kan förlora och därmed bestraffas.
Handlingen skulle kunde symbolisera vår samtida gigekonomi, med cykelbud som skickas ner i helvetet. Men musikvideon är från 1984 och dagens sekundräknande budfirmor finns ännu inte.
Videon fortsätter istället med att sångaren Ronnie James Dio, iförd nån slags medeltida krage, sjunger om att tiden är kommen för oss att få veta om vi är ”onda eller gudomliga”. Bland plågade människor iförda hättor av metall – som nog skickar in nån slags farlig strålning i huvudet – spelar sedan gitarristen Vivian Campbell ett solo.
Det är som ett avsnitt av Stranger Things fast på fyra minuter. Ni förstår ju varför jag såg den här videon om och om igen som 12-åring.
Nu återbesöker jag den efter att i torsdags ha sett Ghost live för första gången. För efter två ljuvliga timmar av hårda riff, snygga refränger, suggestiva bildprojektioner och Tobias Forge sjungandes i såväl mässhake som skräckfilmsmask – vaknar det till liv igen, barndomens sug efter att svepas med och in i spännande och lite farliga världar.
Trots att jag delar hemstad med Ghost har jag inte upplevt bandet live tidigare. Jag har mest strömmat hitsen och rapporterat för MI om framgångarna som kommit sedan den senaste showen i Linköping för tio år sedan.
Men jag har en historia med melodisk hårdrock och under uppladdningen utanför arenan, med musiken som strömmar från medtagna högtalare, med killar och tjejer i dödskallesminkningar och nunneustyrslar, pirrade det av förväntan på ett sätt jag inte riktigt minns när jag kände senast.
Jag såg aldrig Dio, Twisted Sister, Ozzy Osbourne eller Kiss live under 80-talet. När jag äntligen hade blivit tillräckligt stor för att börja få gå på konsert, först i sällskap av min äldre bror, hade den hårdrock jag lyssnade på hunnit bli av det lite mer glamorösa slaget. Det var mer krusiga hårmanar och vickande höfter än dueller med djävulen.
Men jag såg musikvideorna. Så under den gångna helgen har jag låtit jag mig dras in i strid ström av 80-talsnostalgi. Algoritmerna har lyckligt serverat oskarpa bilder av burar, eldar, gruvschakt och fler kvinnor i söndertrasade kläder än jag orkar räkna. En del är gjort med humor. Inte ens som 11-åring skrämdes jag på riktigt av Ozzy Osbourne som varulv i Bark at the moon. Men bra var den.
Ghost jobbar visserligen mer med religiösa symboler, men det är samma oheliga allans av domedagsriff, hittiga refränger, skrämmande image och lekfullhet som den jag fascinerades av som pre-teen. Att den lockar nya fans är begripligt. Eskapism är ett sätt hantera det mörker som brer ut sig i världen just nu. Att Ghost som andra svenska akt någonsin knep förstaplatsen på Billboards albumlista häromveckan med nya albumet Skeletá är kanske ett tecken i tiden?
—
Inte bara musiken och estetiken för tankarna till tidigare årtionden. Under Ghostkonserten syns inte en telefonskärm i sikte, eftersom det råder mobilförbud under Skeletour. Ghost är inte först med tilltaget. Bland andra Bob Dylan och Jack White har förbjudit telefoner under sina turnéer tidigare. Mobilen låses in i en väska som man får hålla i under showen. Den är lite stor och kunde gärna haft en rem så man kunde hänga den runt halsen eftersom den inte går ner i en byxficka. Men det är första gången på minst 15 år som ser jag en konsert utan horder av filmande skärmar i publikhavet och det är lite som när en fläkt tystnar. Man kanske inte tänkte på att man stördes men plötsligt blev allt mycket bättre. Fullt fokus på scenen hos hela publiken. Jag är gärna med om det igen.
–
Sen passar det inte på alla konserter. För en del fans är möjligheten få filma och dela materialet med likasinnade efteråt en del av upplevelsen. Det ingår nästan i kontraktet mellan publiken och artister som Taylor Swift och många K-popakter – där ”fancams” kan ha fokus på enskilda gruppmedlemmar under ett framträdande.
–
För mindre artister kan det dessutom vara en fördel om publiken fotar och filmar och lägger ut på SoMe. Det är helt enkelt PR.
Christel Valsinger
christel@musikindustrin.se
