MI:s Lars Nylin minns en gudabenådad gitarrist och sympatisk människa, Georg ”Jojje” Wadenius.
På det som blev hans sista album och föreställning summerade Jojje Wadenius förra året sorg och kärlek under titeln Livet är mer än bara musik. Att denne musikergigant var så mycket mer än just musik stod klart när beskedet om hans hastiga bortgång kom på 1 maj.
I en sällan sedd hyllning klev representanter från alla tänkbara musik och kultursammanhang fram och hyllade reservationslöst åtskilliga aspekter på killen som föddes Georg men blev Jojje med en rad musikgenerationer.
Den som aldrig träffat honom kan faktiskt ha reagerat smått cyniskt. Så sympatisk, ödmjuk och vettig kan väl ändå inte en gudabenådad konstnär varit, det brukar ju inte sällan vara motsatsen som gäller när någon kreatör hyllats och geniförklarats genom hela livet, i Wadenius fall i nästan 60 år.
Men han var faktiskt så. Från sin i många bemärkelser knepiga uppväxt hade han blivit en person som upplevdes som allt annat än komplicerad och egocentrisk. Det spelade ingen roll i vilken av hans genrer han verkade – det blev minst ett halvdussin – hans attityd var alltid lika schysst och, visst, sympatisk.
Personligen hade jag kontakt från och till under 30 år. Först som jobbande på bolaget som släppte hans solodebut, barnskivan Goda’ Goda’ och Pugh Rogefeldts nydanande Ja dä ä dä med Jojje i huvudroll som gitarrist/basist/tekniktrollkarl, d v s Metronome/Warner. Liksom senare när jag grävde i svensk populärmusik-historia, där han ständigt dök upp och ständigt var redo att komma med synpunkter och fakta.
För ett tiotal år sedan hade vi några sittningar med idén att jag skulle spökskriva en biografi åt honom. Det blev tyvärr bara prat den gången, men jag hann påminnas om hur enormt hans cv hann bli.
Från banden Made In Sweden och Solar Plexus över nämnda Pugh, vidare namn som Cornelis Vreeswijk och Siw Malmkvist, innan han drog till USA och kompletterade roll som medlem i dåvarande megabandet Blood Sweat & Tears med att spela med namn som Steely Dan, Simon & Garfunkel, Diana Ross, James Brown, Luther Vandross och Aretha Franklin, under en tid som husgitarrist i TV-showen Saturday Night Live. Långt senare hann han som sessionmusiker med både Backstreet Boys och Kent. Bara sex dagar före sin död kompade han Helen Sjöholm.
Man kan absolut hävda att Jojje blev vår mest meriterade exportmusiker genom alla tider. Själv slog han vara ifrån sig sådant, ”inte ska väl jag inte”-attityden var ständig.
För mig blev detta mycket tydligt när jag häromåret skrev en biografi om trubaduren Fred Åkerström. Jag visste att Fred hade stor respekt för Jojje, de delade skivbolaget Metronome, Jojje spelade med polaren Cornelis, och så vidare. Det torde vara självklart att Jojje hade några reflektioner att komma med kring Åkerström.
Men Jojjes reaktion blev artigt avvaktande, han sa: ”Nä, vi hade faktiskt ingen kontakt, vi talades aldrig vid, det skulle kännas lite fel att kommentera Fred trots att jag gillade hans musik.”
En dag senare ringde Jojje tillbaka, jag hade tre missade samtal. Han hade kommit på att han och Fred ändå hade en liten sak gemensamt. De hade båda tipsat Metronome om vissångaren Bernt Staf.
Det kändes som om Jojje hade haft dåligt samvete för att han inte bidragit med något. Jag kände honom aldrig nära, men får för mig att det var mycket typiskt för en generös musikälskare. Han är redan djupt saknad.
Jojje Wadenius blev 80 år.
Lars Nylin
Foto Anders Thessing, pressbild
