Samtidigt som Max Martin och Shellback toppar singel- och albumlistan i USA sedan många veckor tillbaka, funderar en annan svensk producent med en Billboard-etta över begreppet ”staying power”. MI lämnar över ordet till Bengt Palmers.
Lars Nylins mycket intressanta artikel ”Topplistan 50 år” triggade mig att fundera över de olika hitfabriker som sedan lång tid tillbaka regerat på våra topplistor, och alla som läser dessa rader lär förstå att jag med hitfabriker avser låtskrivare, artister och producenter som under lång tid skapat låtskatter av kolossala mått.
Vad gäller mitt val av hitfabriker är jag medveten om att jag gör mig till öppet villebråd för spott, spe och möjligen illvilliga bajsbomber från nördiga petimätrar som anser att de vet mycket bättre, men jag har av bl.a. utrymmesskäl begränsat mig till nedanstående hit factories där jag även noterat deras staying power i antal år.
The Brill Building. Från Big Mama Thorntons Hound dog 1953 till
The Walker Brothers The sun ain’t gonna shine anymore (skriven av Four Seasons-duon Bob Gaudio och Bob Crewe) 1966. I runda tal 14 år.
Phil Spector. Från The Crystals singel He’s a rebel 1963 till John Lennons album Imagine 1971. I runda tal 9 år.
The Beatles. Från albumet Please please me 1963 till albumet Let it be 1970. I runda tal 8 år.
ABBA. Från singeln Ring ring 1973 till albumet Visitors 1981. I runda tal 9 år.
Tamla Motown. Från The Supremes Where did our love go? 1964 till Lionel Richies All night long 1983. I runda tal 20 år.
The Bee Gees. Från singeln To love somebody 1967 till albumet Spririts having flown 1979. I runda tal 13 år. (Pretto name-dropping: Som 19-åring anställd på SR:s ungdomsavdelning intervjuade jag The Bee Gees när de 1967 framförde låtar ur LP:n Bee Gees’ 1st i ett SVT-program.)
The Philly Sound. Från The O´Jays Love Train 1972 till Elton Johns och Kikki Dees Don’t go breaking my heart 1976. I runda tal 5 år.
Stock Aitken Waterman. Från Dead Or Alives singel You spin me round (like a record) 1984 till Donna Summers singel This time I know it’s for real 1989. I runda tal 6 år.
Max Martin. Från Britney Spears Baby one more time i september 1998 till Taylor Swifts The fate of Ophelia i oktober 2025. I snudd på exakta tal 27 (!) år. Vänligen väg den siffran bl.a. mot att The Beatles staying power var 8 år, att ABBA:s var 9 år, att The Bee Gees var 13 år, och att Stock Aitken Watermans var 6 år! (Och visst är det lite kul att Taylor Swift var bara 9 år, när Britneys Baby one more time blev Max första etta på Billboardlistan?)
Sedan dess har den gode Karl Martin Sandberg från Stenhamra otroligt nog haft 28 (!) ettor på Billboardlistan, vilket bl.a. reser frågan ”Sover han aldrig?” och för att föra min tankegång framåt och fortsätta vara pretto skall jag berätta lite om en annan musikproducent som jag råkar känna väl, nämligen mig själv.
När jag var 20 år producerade jag One way ticket to the blues med Eleanor Bodel och Da doo ron ron med Claes Dieden; två låtar som samtidigt låg etta och tvåa på dåtidens ”Tio I Topp”, varpå jag producerade drygt 60 singlar som hamnade på olika svenska ”Top-10-listor”, och när jag 1973 var 25 år producerade jag den första svenska inspelning som (året därpå) blev etta på Billboardlistan – Hooked on a feeling med Björn Skifs och Blåblus – vilket jag firade hur då? Vaskade jag svindyr champagne med packade polare på Café Opera, drog jag långa vita linor med bystiga blondiner på Ibiza, eller köpte jag en glassig Pontiac Firebird Trans Am?
Rätt svar är ”inget av de angivna alternativen”; däremot drabbades jag av svåra sömnproblem med tung prestationsångest bultande i bröstet, för hur i h-e skulle jag följa upp succén med ”Hooked”?! … och det är här Armand Duplantis något oförmodat kliver in i texten. Armand är världsmästare i stavhopp och åker jorden runt på olika idrottsgalor, där han hyllas av hänförda skaror och rimligen belönas rikligt i olika valutor.
I VM-finalen i Tokyo i september satte Armand nytt världsrekord på 6,30 meter, så när han går och lägger sig i sin hotellsvit i Sidney, Seoul, Toronto eller Rio de Janeiro för att dagen därpå uppträda i en gala, vet han att han allra minst måste hoppa drygt 6 meter, för annars börjar det spekuleras i att hans karriär befinner sig i brant utförsbacke och att han snart kommer betraktas som en ömklig föredetting … så hur lyckas han sova där och då?
Jag var 26 år när ”Hooked” blev Billboard-etta, vilket resulterade i att jag fick svåra sömnproblem, Armand är just nu 26 år, och Max Martin var 27 år när Baby one more time blev hans första Billboard-etta … så hur har han lyckats sova under alla tusentals nätter sedan dess?
Om Max skulle skriva och producera en låt med t.ex. titeln A kiss like his, spelade in den med Ariana Grande, och låten skulle gå in på 83:e plats på Billboardlistan för att veckan därpå trilla ut ur listan, skulle alla världens musikjournalister skriva spaltmil om att Max slutligen gått in i väggen, att han seg och sliten irrat vilse bland alla virtuella syntar och SFX i studion, att han blivit en blek kopia av sitt forna jag och bla, bla, bla …
Man kan självklart spekulera i att han kanske är masochist och njuter av att leva med ständig prestationsångest, medan jag tror att hans oerhört imponerande uthållighet vad gäller att ständigt leverera nya mega-hits beror på att han håller så högt tempo i studion och har så kul där, att han inte ges tid till att reflektera över att nästa tilltänkta hit kan bli ett pinsamt stolpskott.
Vad som också kan tänkas driva Max är ren nyfikenhet när det gäller att utforska popmusikens möjligheter att utvecklas åt nya och oväntade håll. Enligt min mening har Max aldrig kopierat någon annan stor låtmakare/producent – typ Robert ”Mutt” Lange, Jeff Lynne eller Dave Stewart – utan har hela tiden lyckats hitta nya klanger och former att leda popmusiken vidare i; vänligen jämför Katy Perrys Last Friday night (T.G.I.F.) 2011 med The Weeknds Blinding lights 2020 som tydligt exempel.
Sedan jag som 9-åring 1957 blev tokimponerad av att Paul Anka var ynka 16 år när han skrev Diana, har jag haft otaliga musikidoler, men när det gäller talang och staying power finns för mig sedan många år tillbaka en enda megaidol, hans initialer är MM, och må han orka att imponera oss med mängder av oförglömliga hits under många, många år framöver!
Bengt Palmers
Foto: privat
PS. Nätter med bultande prestationsångest kan i bästa fall bära frukt. Uppföljaren till ”Hooked” i USA blev i pretto-producentens upptempo-arrangemang av The Associations ballad Never my love sjua på Billboardlistan 1974; en inte föraktlig placering med tanke på att det hände 3 år innan ABBA blev etta på samma lista med Dancing queen. DS.
Bengt Palmers är kompositör, musikproducent och manusförfattare. Som nämns i texten har han producerat USA-ettan Hooked on a feeling med Blue Swede, men också en rad andra hits, som Moviestar med Harpo. Han har skrivit musik till filmer som Sällskapsresan, Svindlande affärer och Strul och manus till bl a den sistnämnda, tillsammans med Björn Skifs.
