I förra veckan avslöjades att Warner Music Group blev den första branschaktören som kommit överens med AI-tjänsten Suno. Daniel Johansson analyserar utvecklingen, och frågar sig vad som händer när enskilda aktörer springer snabbare än andra.
En del nyheter i den här branschen väcker mer uppmärksamhet än andra. När pressmeddelandet från Warner Music Group (WMG) damp ner i min inbox i förra veckan, gapade jag först, och sen började jag skratta, följt av utropet: Sådär ja!
Att Suno till slut skulle känna sig nödgade att spela på rättighetshavarnas villkor kom inte som en överraskning. Däremot var det kanske lite förvånande att det var just WMG som blev först, med tanke på hur snabbt Universal Music Group (UMG) sprungit under hösten.
WMG säger att detta är ”ett banbrytande samarbete som öppnar nya möjligheter för musikskapande, interaktion och discovery, samtidigt som det både kompenserar och skyddar artister, låtskrivare och det bredare kreativa ekosystemet. Avtalet förenar Sunos ledande AI‑teknologi med WMG:s expertis inom artistutveckling och deras position i skärningspunkten mellan musik och teknik. Uppgörelsen innebär också att tidigare rättstvister mellan bolagen avslutas.”
Sedan tidigare har ju både UMG och WMG ingått liknande överenskommelser med Udio, och andra plattformar som Klay, där även Sony Music är med.
Samtidigt fortgår de juridiska processerna, Suno är stämda från flera håll och kanter. I Europa har danska Koda stämt tjänsten, liksom tyska GEMA. I USA har såväl bolag som låtskrivare och artister stämt Suno.
En så kallad class action gäller alla som har musik som släppts på streamingplattformar sedan 2021, och som registrerats vid amerikanska Copyright Office. Där finns nu möjligheten att kunna skriva upp sig genom ett formulär för att eventuellt få vara med och dela på framtida skadestånd.
Även om det är amerikansk rätt som gäller, kan även artister, producenter och låtskrivare från utlandet skriva upp sig, men utan några garantier att man blir en del av en eventuellt kommande rättegång.
Formuläret finns här för den som känner sig manad.
Suno tog nyligen in ytterligare 2,5 miljarder kronor i riskkapital, och i det pitch deck man använde sig av fanns en del smarriga detaljer. Som att det just nu genereras 7 miljoner låtar varje dag på plattformen, att kunderna domineras av män i åldern 25-34 år och att Suno nu har närmare 100 miljoner användare, en enorm ökning under 2025.
De långsiktiga planerna avslöjades också, Suno vill inte enbart vara en tjänst där man kan skapa musik, man vill ännu mer utvecklas åt att fungera som ett socialt medie, men inte bara det, man ser framför sig att Suno ska fungera som en streamingtjänst liknande alla andra streamingtjänster.
Mest uppseendeväckande var kanske att man avslöjade att man spenderat sådär 300 miljoner kronor på att träna sina AI-modeller. Av de där 300 miljoner kronorna har 99,993% gått till teknik, beräkningskapacitet osv, och 0,007% gått till innehållet.
Yep, du läser rätt, Suno har hittills lagt ca 20 000 kr på att klarera innehållet som man använt för att träna modellerna på.
Det jag tycker är mest intressant med den datapunkten är att man överhuvudtaget inte skäms över det, utan använder det som ett insäljande argument gentemot investerarna för varför bolaget skulle få in ytterligare 2,5 miljarder kronor till en värdering om ca 24 miljarder.
Obscent är ordet som dyker upp i mitt huvud.
Men den tiden är över. Precis som i överenskommelserna med Udio, kommer Suno bygga om sin plattform och lansera ny funktionalitet under 2026, som troligen är mer kompatibel med den upphovsrättsliga ekonomin.
I samma veva avslöjades också att Suno köper Songkick av WMG. Man kan tänka sig att det funnits en hel del företagsekonomiskt manglande på båda sidor.
Det är naturligtvis mycket positivt att majorbolagen nu lyckas få till licensavtal och lösningar med de största AI-tjänsterna, men jag ställer mig frågan: Får alla vara med på tåget?
Redan när det första licensavtalet slöts mellan Udio och UMG i oktober höjdes en del kritiska röster. Har verkligen alla artister och låtskrivare varit med i loopen? Hur ser det ut på förlagssidan? Kommer de här överenskommelserna öppna vägen för alla andra rättighetshavare, eller kommer tjänsterna utvecklas till att bli konsumentprodukter enbart baserade på de största katalogerna?
European Composer and Songwriter Alliance (ECSA) gick snabbt ut i förra veckan och ställde krav på större transparens över hur avtalen ser ut. Man skriver bland annat:
”Enligt vår uppfattning innebär dessa licensavtal en reell risk för att majorbolagen kommer att replikera streamingmodellens licensstruktur i AI-baserade musiktjänster, vilket riskerar att undervärdera låtskrivares rättigheter, samtidigt som de utnyttjar sin dominerande ställning inom både inspelnings- och förlagsmarknaden för att ensidigt införa ogynnsamma villkor för de musikskapare vi företräder.”
Jag väljer att inte kommentera ”streamingmodellens licensstruktur”, men anser att ECSA har en poäng här. Den upphovsrättsliga musikekonomin är beroende av kollektiva överenskommelser, breda standarder och licensstrukturer. Det är helt nödvändigt för att även mindre bolag, artister, förlag och låtskrivare ska kunna existera under rättvisa villkor.
Så, samtidigt som det naturligtvis är fantastiskt att de stora katalogägarna kunnat springa så snabbt, och säkert mer eller mindre tvingat AI-bolagen att sätta sig vid förhandlingsbordet, frågar jag mig stilla vad det här kommer innebära för alla andra?
Innebär det här en öppning för till exempel ICE att också kunna sätta sig vid förhandlingsbordet och få till en riktigt bra licensdeal för alla låtskrivare och förlag i Sverige, Norge, Finland, Tyskland, Storbritannien, Irland, Nederländerna osv? Eller kommer både Suno och Udio nu bli selektiva plattformar där bara vissa kataloger får ingå?
Och vad händer med de förväntade rättegångar och juridiska processer som fortfarande pågår?
Det får framtiden utvisa.
Lite orolig blir jag dock när jag läser Sunos blogginlägg, där man bland annat skriver:
”You’ll still be able to create original songs the way you love today. Our core experience remains focused on giving everyone access to powerful music creation.”
Och:
”Suno Studio will continue to be our most powerful creation tool and will remain untouched, including unlimited download functionality. If you rely on Studio for advanced workflows, that experience is staying as is, with exciting new feature rollouts ahead.”
För att Suno ska kunna fortsätta fungera exakt som det har varit tidigare, ser jag bara två alternativ:
1) All musik som modellerna tränas på måste vara licensierad (både verk- och masterrättigheter), vilket innebär att alla också måste vara med på tåget. Så ser det inte ut idag.
2) Framtida modeller kommer enbart tränas på ett urval av katalogägare som kommer överens med Suno. Vilket gör att Suno sitter i förarsätet: ”Acceptera våra villkor, eller dra”.
Säljer man ut musiken för billigt? I ivern över att få hamna i första klass på AI-tåget?
Om verkligheten blir alternativ 2, finns det stora risker att en mycket stor del av musiklivet utesluts från potentiella intäkter från den output som genereras, åtminstone initialt. Och för att återknyta till ECSAs inlägg i debatten, det är i så fall ännu värre än streamingmodellen…
Många frågor blir det, som förhoppningvis besvaras på ett bra sätt framöver. Men, jag avslutar ändå krönikan i positiv ton:
Den här hösten har varit en oerhört spännande resa. När jag kom tillbaka från semestern i augusti hade jag inga som helst förhoppningar om att vi bara några månader senare skulle vara i en situation där nästan alla större plattformar för generativ AI av musik ingått licensavtal.
Den stora frågan inför 2026 blir dock: Hur får vi med alla på tåget?
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
