MI:s Lars Nylin har sett en uppmärksammad musikfilm, konstaterar att Hollywood endast tycks ha två grepp på ämnet musikbiografier – och att vägvalet i detta fall inte blev klockrent.
Det karriärsummerande dramat om tuff start, tuffare fortsättning, till sist det välförtjänat genombrottet och folkets jubel. Alternativet: närstudien av ett avgörande skede i en artistkarriär.
Uppenbarligen nöjer sig Hollywood med två koncept när musikartisters karriärer dramatiseras i det som även på svenska numera kallas biopics. Oftast dominerar det första hos Hollywood, men inte på sistone.
I fjol kom en uppmärksammad version av det andra alternativet i form av Bob Dylan-filmen A Complete Unknown. Nu erbjuds med milda pukor och trumpeter ett liknande grepp på Dylan-fanet Bruce Springsteen i skepnad av Deliver Me From Nowhere.
När Dylan-utsnittet hämtades från helt i början av dennes karriär väljer Springsteen-skildraren Scott Cooper att sätta klorna en bit in i New Jersey-sonens bana, tiden för albumet Nebraska i början av 1980-talet. När Springsteen hade hunnit bli The Boss för miljoner tidiga fans, men ännu inte blivit hela världens egendom. En tid av balansgång, tvivel, även depression – och det mest mytomspunna akustiska albumet från en ledande annars elektrisk rockstjärna.
Det blir helt oundvikligt att jämföra de två, för mig vinner då A Complete Unknown kanske inte på knockout. Men den vinner en solklar poängseger grundat i ett antal skarpa personporträtt, att Dylan och hans omgivning blir karaktärer. Men lika mycket i faktumet att sagan om Nebraska i sig må vara oerhörd för oss Bruce-fanatiker, men inte ens för undertecknad, en sådan, är den så ikonisk att det räcker med en slätstruken, helt okej skildring av processen kring den.
Jeremy Allen White (Bruce) och Jeremy Strong (manager Jon Landau) är helt godkända. Favoriten Stephen Graham är fin som pappa Springsteen. Men det stannar där. Skildringarna av vad som hände i Springsteens liv efter kultzenit The River och innan global mega stardom med Born In The USA är stundtals genant förenklat, inte minst skildras musikbranschen enligt karikatyr 1A, Cooper borde tagit hjälp av AI. Det blir platt, lite som delstaten som gett plattan dess namn.
Om inte Nebraska varit en så central del av mitt liv hade jag möjligen lämnat salongen innan eftertexterna. Nu hänger jag om inte annat kvar för nostalgins skull.
Ingen av dessa två filmer är de mästerverk som huvudpersonerna förtjänar. Det är inga moderna motsvarigheter till Walk The Line, Straight Outta Compton, Bird, Amadeus, Control eller Tina What’s Love Gotta Do To It – eller för den delen Elton John-filmen Rocketman, bäst på senare tid.
Oavsett betygen på de två filmerna om världens ledande Woody Guthrie-fans: det vore tacknämligt om Hollywood oftare landade någonstans mellan de två nämnda koncepten.
*
Trots frågetecknen ovan, båda ovannämnda filmer är helt rimliga och underhållande. Jag sitter i biostolen och blir sugen på något svenskt som ens är nära detta. Men om svensk TV och film aldrig får ihop kriminaldrama som slår ens isländska motvarigheter på fingrarna är det troligen att begära för mycket att tro på underverk i något så pass smalt som musikbiografier.
Korrekt, filmer om Ted Gärdestad och Gyllene Tider har tillhört sina års mest sedda. Men grundmurad kvalitet, nej då får man ha vaknat på mycket rätt sida.
Bäst i den svenska klassen förblir filmerna om Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk. Båda dock till största delar burna av huvudrollsinnehavarna, Edda Magnason och Hans-Erik Dyvik Husby. Det återstår fortfarande att få se en svensk biopic om musik som bockar av alla boxar.
*
Lily Allens West End Girl [BMG] är ett säreget och starkt samtida skilsmässoalbum. Men det är också en grymt stark popkollektion.
*
You+ Music expanderar och besöker under hösten hela sex orter: Stockholm, Borlänge, Umeå, Piteå, Malmö och Göteborg, briljant jobbat av alla inblandade.
*
Task (HBO Max) är möjligen årets starkaste serie på streamingtjänsterna. Den är så intensiv och tät att jag stundtals glömmer hur fantastiskt musikvalet är.
*
Nina, Jennie och Meja, med vänner, missa inte notisen om Swedish Pop Carnival i Japan, söt nostalgi.
*
Anmälningsdags till Grammis. Jag har redan börjat ladda för omröstningsprocessen. Det nya albumet med Gabel/Ossler kommer jag definitivt att rösta på. Frågan är bara i vilken kategori. Europeisk konstmusik möter atmosfärisk postpunk i ett sällan hört genreöverskridande.
*
Ett av årets album är här. Brandi Carlile i Returning to myself (Interscope/Universal). Idolerna Joni Mitchell och Emmylou Harris svävar över allt det vackra, men Brandi Carlile är i slutändan bara sig själv. Jag sörjer åter djupt att jag missade Stockholmsbesöket i somras. Det blir garanterat biljett till återkomsten om ett år.
*
På spåret är som att återse en älskad bekant, inte minst värmer musikinslagen.
*
Jeff Tweedy!
*
Nästa vecka kommer The Waterboys till Sverige. Jag har redan börjat ladda för The Whole Of The Moon.
Lars Nylin
