Alice Cooper har det skrivits många böcker om. Men bandet Alice Cooper, som skakade om moralpredikanter på 70-talet, är inte lika omskrivna. Rockjournalisten, musikern och författaren Carl Linnaeus skildrar bandet i en ny bok.
Just som nyheten kommer att Alice Cooper framträder på Dalhalla i Rättvik nästa år kommer även nyheten om boken om bandet Alice Cooper, Alice Cooper – Historien om ett besynnerligt band. MI hörde av sig till författare Carl Linnaeus i Göteborg för att höra tankarna bakom.
Varför en bok om gruppen Alice Cooper?
– I jobbet som rockjournalist är Alice tveklöst den legendar som jag har pratat med flest gånger. Jag har även fått direktkontakt med övriga överlevande originalmedlemmar. Boken är baserad på nästan 40 intervjuer med alla från medlemmarna till producenter, spökmusiker, omslagsmakare och kläddesigners. Det är fortfarande många som inte vet att Alice Cooper startade som ett band och jag kände att det behövdes en djuplodande biografi om de tidiga åren, fram till och med att Alice gjorde solokarriär 1975. Det var under denna period som den unika karaktären formades och bandet tog sig till toppen med en ondsint och betydligt mer cynisk image än vad dagens Alice förmedlar. Bandets historia har alltid fascinerat mig, delvis för att de var så mycket mer än bara musik. Det började nästan lika mycket som ett konstprojekt som ett rockband. De blandade surrealism och dadaism och skrev låtar som i dag blivit ikoniska. Det som jag har grävt mest i är hur gruppen splittrades och hur Alice kunde ta namnet och imagen som bandet skapat och göra solokarriär. Det talades inte lika mycket om branding 1975 som det görs i dag. Att bandet nu återförenats för albumet The revenge of Alice Cooper, som tog sig upp på Sverigetopplistans tredje plats, är en lycklig slump.
Finns det några svenska vinklar i den?
– Självklart, att sätta sig in i den svenska mediala bild av Alice Cooper under början av 70-talet är helt hysteriskt. Jag har grävt fram rubb och stubb som skrevs i svensk press om besöken 1972 och 1975. Det är komiskt hur samtliga journalister slog bakut och förfärades, inte så mycket av våldsinslagen utan av vad de ansåg vara skamlös kommersialism. Musik fick inte vara ett självändamål och ingen svensk musikjournalist kunde på den tiden se konst som verklighetsflykt.
Det kommer ständigt rockbiografier, varför tror du intresset är så stadigt? Och vad läser du själv i genren?
– Yngre personer upptäcker tidlösa klassiker från band som slog igenom på 70-talet och 80-talet och vill veta bakgrunden, om hur artisterna tog sig fram under en rå period som var helt i avsaknad av skyddsnät. Tyvärr är de flesta rockbiografier i dag ganska träigt skrivna. När jag skrev min första bok Kiss: Den osminkade sanningen 2013 ville jag därför ha in så många skönlitterära beskrivningar som möjligt. Det var något som jag snappat upp i Håkon Moslets Turbonegro-bok Droger, deathpunk & denim. Och jag ville göra berättelsen så spännande som möjligt, som Mattias Kling gjorde i sin Europe-bok Only young twice. Med den här Alice Cooper-boken har jag ytterligare förfinat det som gjorde min första Kiss-bok till en bästsäljare. Varje kapitel inleds med att man befinner sig på plats i historien och avslutas med en cliffhanger. Det är receptet på en bladvändare.
Vem är Carl Linnaeus?
– Jag har jobbat som musikjournalist i 20 år, främst för Sweden Rock Magazine där jag ligger bakom cirka 70 omslagsartiklar. Jag upptäckte hårdrocken som pojkspoling under mitten av 80-talet när band som Kiss, Twister Sister och Mötley Crüe var det fräckaste man kunde uppleva. Försökte sedan bli en ny Zakk Wylde på gitarr, men insåg att hur mycket jag än övade skulle jag aldrig bli det. Inspirerad av Ronnie Woods basgång i Rod Stewarts Maggie May började jag i stället spela bas. 2012 bildade vi punkbandet City Saints som har släppt sju album och turnerar mycket utomlands. Där får jag utlopp för min kärlek till Ramones.
Alice Cooper – Historien om ett besynnerligt band [Southside Stories] kommer 10 oktober.
Lars Nylin
