MI:s skribent Daniel Johansson har fått många reaktioner på förr veckans krönika, där han applicerar traditionell ekonomisk logik på musik. Musikerförbundets ordförande Karin Inde, reflekterar här i en replik.
Daniel Johansson kan sin marknad, och på den är han en mycket kunnig forskare. Jag har lärt mig mycket av honom. Han kan förklara siffror så jag förstår dem. I krönikan ”Johansson om artisten som tjänst” uppmanar han nu de som inte lyckas tjäna pengar i strömningens tjänst, det vill säga merparten av landets musiker och artister, att de ska läsa en bok om music marketing, så att de lär sig hur de kan anpassa sig bättre. Det gör mig provocerad av flera anledningar.
Det går inte att klumpa ihop allt mänskligt musikaliskt skapande till konkurrerande produkter på en (1) marknad. Dels är musiken betydligt viktigare än så för oss människor, dels tar olika musik många olika vägar till dem som behöver den.
Problemet är att de stora strömningstjänsterna från början har salufört sig, både för artister och lyssnare, som universallösningen för all musik. En lösning som visat sig ha ett fördelningssystem som är mycket svårt att överblicka och en prissättning som bygger på hemliga affärsuppgörelser.
Professionella, fritt verksamma musiker och artister behöver idag vara och är entreprenörer som paketerar sin musik. Min erfarenhet är att intresset är stort, och jakten likaså, på kunskap om musikmarknadsföring. Däremot finns det musikvärldar idag som saknar en fungerande marknad för inspelad musik. Jag återkommer till det.
När det gäller själva skapandeprocessen, behöver Daniel Johansson lära sig mer. En grund introduktion kan vara världsproducenten Rick Rubins The Creative Act eller filmaren Julia Camerons The Artist’s Way. Men det finns ju också hela utbildningar och institutioner på landets konstnärliga högskolor med sina egna forskare.
Som musiker och musikskapare influeras och inspireras du alltid av din omgivning – det är den lätta biten – men om du glömmer att lyssna inåt och att skapa det du själv tycker är viktigt och bra, så blir det inte bra, menar till exempel Rick Rubin. Han resonerar också kring att vi lyssnare ofta inte vet vad vi vill ha, förrän vi hör det.
Vad händer med modet, fantasin och skaparkraften hos Sveriges artister, musiker och musikskapare och vad händer med musik-Sveriges bredd och djup om vi, som Daniel tycker, i stället fokuserar på att anpassa oss bättre till hans marknad?
Före strömningen kunde till exempel dansband, metalband, jazzorkestrar och fler indieartister tjäna pengar på sålda skivor, inte minst på gigen. Få blev miljonärer, men inspelad musik kunde sätta mat på bordet före strömningens intåg.
Fansen köpte betydligt fler skivor innan till exempel Spotify lanserades, alltså även under den illegala fildelnings-eran. Den vill inte någon tillbaka till, men majorbolagens monopol-liknande avtal med strömningstjänsterna har hittills inte visat på någon universallösning för ett hållbart, näringsrikt och mångfacetterat musikliv. Och jag tror att det även i majorbolagens tjänst finns folk som älskar en massa olika musik och som är oroliga för framtiden.
Det vi vet alldeles säkert om strömningens fördelningssystem är att utövarna i musikerledet får 0 kr i ersättning via SAMI idag på grund av en bristande lagstiftning, och att de upphovspersoner som inte når upp i högre streamingnivåer missgynnas. En superstar-ekonomi råder, där några får mycket och många får lite. De flesta får inget alls.
Inga konstigheter egentligen. I en stor fabrik behöver man ju rationalisera, men i denna rationalisering har alltså många små ”marknader” för inspelad musik helt raserats. Mindre ekosystem som förut verkade parallellt med den kommersiella branschen, har försvunnit.
Jag är rädd för att den musikbransch Daniel Johansson forskar på, tror att den klarar sig utan musiker och artister som inte passar in i strömningstjänsternas logik. Och att de avfärdar oss som höjer våra röster, som några enstaka bakåtsträvare som inte hängt med i den spännande, tekniska utvecklingen. Men vi är väldigt många och vi har dessutom bra förslag på lösningar.
Fördelningssystemet behöver reformeras i grunden och vi människor har genom historien ofta lyckats förändra system som inte fungerar tillfredsställande. Som fackförbund fokuserar vi alltid på schysta lägstanivåer på ersättning och på en rimlig fördelning av värden som skapas. Det är en förutsättning för en långsiktig och hållbar verksamhet och sker oftast på bekostnad av de högsta chefernas löner. Jag ser att en obligatorisk (oavvislig) ersättningsrätt för musiker är ett första steg i det arbetet. Läs gärna mer om det förslaget här och här.
Mitt nervsystem lugnar ner sig en aning mot slutet av Daniels krönika. Han skriver att det finns saker att göra för att “förena kulturens underliggande värden och normer med kall beräknande marknadsekonomi”. Jag skulle däremot säga att det är en fullständig nödvändighet om svenskt musikliv ska överleva. Och det är bråttom nu.
Karin Inde, Musikerförbundets ordförande
Foto: Jenna Runeberg
Läs mer: Daniel Johansson svarar Karin Inde
