Politiken, publiken, artisterna, irritationsmomenten och favoriterna. MI:s Christel Valsinger summerar den gångna helgens upplaga av Göteborgsfestivalen Way Out West i fem punkter – och gör en liten trendspaning.
*Politiken
Aldrig förr har så många artister på WoW använt sin plattform till att adressera politiska frågor som i år. Flera uttryckte sitt stöd för Palestina och fördömde Israels pågående folkmord i Gaza, inte bara rapparna i Belfastgruppen Kneecap, som ju Liberalerna i Göteborg ville stoppa från att uppträda under festivalen. Konserten blev inte heller den kaostillställning som en del befarat (eller kanske hoppats på). Linnétältet var packat, publiken dansade och sjöng för full hals och däremellan skanderades ”free free Palestine”. Men jag var inte längst fram och ska heller inte uttala mig om huruvida någon kände sig otrygg
Före Kneecap-konserten hade jag lyssnat till Jasmin.4.t som lyfte den försämrade situationen för transpersoner, inte minst i hemlandet, där premiärminister Keith Starmer ”bestämt att transkvinnor inte är kvinnor”. Hon tackade publiken för en trygg plats då det många gånger är tufft att turnera som en transgrupp.
Samma eftermiddag rördes publiken till tårar av 86-åriga Mavis Staples, som marscherat med Martin Luther King och hela sitt liv engagerat sig i medborgerliga rättigheter. Hennes upprepade ”I ain’t turning back, I’mma keep going, I’ve come too far”, fick en tyngd som inte går att skaka av sig.
Pet Shop Boys visade Ukrainas flagga på sin ledvägg före konsertens början och MJ Lenderman ifrågasatte Daniel Eks investeringar i företaget Helsing, som utvecklar AI-teknik för militären. ”Men vi är glada att spela här, trots att det är på den här scenen”, sa han om Spotify-sponsrade Höjden.
*Publiken
78 000 unika besökare betyder nytt publikrekord för Way Out West och det är bara att gratulera. Festivalen lyckas gång på gång locka besökare i alla åldrar.
Men ska publiken bli större behöver kanske också festivalområdet bli det? Att ta sig mellan scenerna under eftermiddag och kväll på fredagen och lördagen blev i år mer tidskrävande och klaustrofobiskt än någon gång tidigare. Det blir också allt svårare att få en plats där man ser och hör bra. Publiken framför Charli XCX måste väl vara den största i festivalens historia?
*Artistuppbådet
Artistbokningarna är förstås anledningen till publikrekordet. Framgångsfaktorerna är mixen av aktuella superstjärnor, spännande up-and-comings och rutinerade rävar med rika låtkataloger. Två av förra årets största popsensationer Charli XCX och Chappell Roan, ikoner som Iggy Pop och Mavis Staples, rocksensationer som Queens of the Stoneage och Fountaines DC, heta akter som Kneecap, Wet Leg, Little Simz, Lola Young och svenska stjärnor som Daniela Rathana, Hurula, och Kite för att nämna några. Det är välkurerat för musikälskare och den med bred musiksmak har det stressigt med att hinna se alla favoritmarkerade namn på schemat. Men
att döma av rapporter från kompisar med barn i yngre tonåren på plats blir pauserna stundtals långa mellan lockelserna. I alla fall om man främst kommit för artister som nämnda Charli XCX och Chapell Roan. Här kanske behövs fyllas på med akter för den riktigt unga publiken?
Samtidigt: att åldermän som Iggy Pop och Pet Shop Boys lockar tusentals unga, och att Charli XCX och Chappell Roan lockar lika många av den äldre halvan av publiken, hör till det finaste med festivalen.
Ett toppår på många sätt.
*Irritationsmomenten
En del skulle kanske säga köerna, men jag tillbringade aldrig mer än några minuter i kö till vare sig mat, dryck eller toa. Och ja då menar jag på festivalområdet, inte på VIP:en. I år var vi också ovanligt förskonade från regn. Så vad vad kan gå fel? Jomenvisst. Getingar. Kring kaffeserveringar, papperskorgar och på en arm eller i håret när man minst anade det.
*Favoriterna
Sett till recensioner i tidningar som GP, Aftonbladet, Expressen och DN har Way out West 2025 drällt av förstklassiga konserter. Betyget fyra av fem har delats ut i ett rasande tempo. Charli XCX fick till och med en femma i GP, men det balanserades av en mer sansad trea i DN. Little Simz fick i sin tur en femma av DN men en trea i GP.
Flera av de stora konserterna som redan nämnts – Chappell Roan och Pet Shop Boys t ex – kvalar in på min egen lista över favoriter, men några till förtjänar att nämnas:
Molly Sandén – Festivartisten med störst hit-katalog efter Pet Shop Boys. Så alltigenom professionell och samtidigt personlig och älskvärd på scen. Covern på Abbas Gimme Gimme Gimme genererade en av festivalens största allsångsstunder och jublet när Oskar Zia och Edvin Törnblom dansande äntrade scenen väckte ett jubel som måste hörts långt ut över Göta Älv. Rörande fint blev det också när Jonathan Johansson gästade på egna Rosa Himmel.
Cmat – Så här charmig och rolig på scen kan man bara vara som artist om man samtidigt är en riktigt bra sångerska. För att inte bli klassad som spexare vill säga. Irländska Ciara Mary-Alice Thompson gör gripande bra countrypop och sjunger sina låtar som om livet stod på spel. Däremellan berättar hon både viktiga och roliga saker, äter godis och samlar bandet i ring för en kort avstämning om hur konserten går.
Wet Leg – Det stod ju klart redan på pappret att Isle of Wight-duon – som numera är en kvintett – skulle få publiken att hoppa jämfota. Stora delar av Way Out West-publiken är uppvuxen med den punk och indierock som gruppens musik vilar på. I modern tappning är den dessutom snäppet mer lättillgänglig med riff och fraser som sticker ut i spellistorna. I Rhian Teasdale finns också en frontfigur som nog kan få ännu fler unga att greppa gitarren.
Några omnämnanden i korthet också:
Yukimi som gnistrade och sjöng fantastiskt., Mk.Gee som kanske var den enda på festivalen som spelade elgitarr utan plektrum och scenbyggarna som på nån dryg timme fick upp ursnygga kulisser till Kite och Chappell Roan – som dessutom gick att se bra på långt avstånd. Tack.
Och så en liten trendspaning:
Ledskärmarna på sidorna används mer och mer till annat än bara det som händer på själva scenen. Inspelat material och grafik smälter samman med livefotot och adderar till konsertupplevelsen. Det har synts på arenakonserter tidigare, men följer nu med till festivalerna. Det är kul!
Christel Valsinger
