13 februari 2024

NYLIN om countryboomen

Det är bara att lyfta på cowboyhatten och gratulera svenska countryentusiaster till deras största vecka hittills, skriver MI:s Lars Nylin.

Mitt under Super Bowl-finalen i veckan presenterade Beyoncé två countryfärgade låtar. Vid Grammy Awards möttes Luke Combs och Tracy Chapman i en himmelsk version av den senares Fast Car. Samtidigt var den kontroversielle Oliver Anthony i Sverige parallellt med att Toby Keith gick bort. I mailen kom till MI varje dag country och americana-releaser från allt från majorbolagen till indies som Ella Ruth Institutet.

När Luke Combs sålde ut Avicii Arena i Stockholm i oktober 2023 spekulerade en del i att så stor uppmärksamhet kommer inte countrygenren att få på bra länge i Sverige. Men frågan är om Combs den gången inte bara var en mild försmak på hur stort fokus country, med besläktade genrer, kommer att få här hemma framöver.

I sortens vagga, USA, har dessa genrer tagit över från hiphop som mest streamade. Namn som Combs och Morgan Wallen är breda begrepp på ett sätt som country inte haft på evigheter. Över allt detta finns giganternas gigant, Taylor Swift, som ju fostrades i countryland.

I Sverige kanske det aldrig når dit, vi har trots allt våra egna referenser och genrer. Men helt klart är att medialt kan country sällan ha toppat vad som hänt de senaste dagarna. Och detta utan att ens våra största countryassocierade namn – Jill Johnson, David Ritschard, Sarah Klang och andra – har färsk musik ute. Överallt rubriker där ordet ”country” ingick.

I detta skede tänker jag ofta på älskare av genren som stångat pannor lätt blodiga från 1970-talet och framåt. I höstas samtalade jag vid ett tillfälle med sångerskan Ann-Louise Hanson om hur hon visserligen sålde bra när hon gick över från schlager till country i slutet av 1960-talet. Men att klivet aldrig riktigt respekterades i schlagersammanhanget. Det där med ”hästjazz” var något amerikaner kunde få pyssla med på egen hand, gick resonemanget. Vi hade ju vår schlager, varför inte utveckla den i stället? Varför fantisera om Nashville när det fanns Norrköping.

Det var symptomatiskt att när country snuddade vid respekt i Sverige – som i väsensskilda Alf Robertson och Hoola Bandoola Band – behövde dessa gräva djupt i diskbänksrealism och/eller sentimentalitet.  Endast då glömdes de musikaliska lånen för ett slag bort, något som sällan gällde för andra inlånade genrer.

Det ska också sägas att många dansband hjälpte cynikerna på traven genom att helt spela på genrens klyschor. Undertecknad har ännu i dag inte bestämt sig för om Mats Rådberg och Rankarna var fågel eller fisk…

Det som hänt nu kring country har alltså djupa rötter. Genom åren har det många gånger tyckts som om bubblandet skulle explodera i ett fyrverkeri. Som när geniet Johnny Cash var här och snodde tidningsframsidor för framträdanden i allt från fängelser till frikyrkogalor. Eller när genreelit kom till Country Music Festival i Scandinavium på 1970-talet. Senare blomstrade frön som Neil Young sått från 1970-talet hos en rad svenska singer/songwriter-giganter. Dansbandscountry kunde också vara bra, som med Kicki Danielsson. Det fanns alltid dedikerade countryentusiaster i bransch och media, Rootsy är bara ett lysande exempel, men dessa nådde sällan utanför invigda kretsen.

Det skulle ta till 2010-talet innan fördämningarna och cynismerna seriöst började brista. Ingen ifrågasatte när First Aid Kit 2012 hyllade Emmylou Harris. Alla applåderade när Jill Jonson från 2014 presenterade sin veranda. Att hon och Magnus Carlson väckte liv i den avdankade Doug Seegers blev som en lycklig målning över att något hade hänt. Bolag som Freebird har uppstått ur framåtrörelsen.

På 2020-talet har exemplen passerat likt dom där buskarna som brukar blåsa förbi i filmscener från Texas:

First Aid Kid startade CountryklubbenMünchenbryggeriet i Stockholm 2020. Såväl kommersiell radio som Sveriges Radio startade genresändningar. David Ritschard, den nya tidens Alf Robertson, gick på nolltid från småklubbar till flashnyheter. Countrysläktingen americana har gett oss den kanske vanligaste enstaka genrestämpeln i pressreleaser.

Förra veckan sammanstrålade plötsligt alla formkurvor och country fanns på allas läppar och paddor.

Journalisten och countryevangelisten Mattias Hansson har sagt något i stil med ”Vi är alla tillsammans i country”.

Om bara Sverige får fram en motsvarighet till Luke Combs lär ordet ”alla” inte bara vara en lätt överdrift från en genreentusiast.

Så pass nära är country allmän dominans även här hemma. Att positionerna kommit för att stanna behöver nog inte ens diskuteras.

*

Beyoncé från djupaste Louisiana har för övrigt en lång historia med country, exempelvis samarbetet med The Chicks i Daddy Lessons 2016.

*

Egen genrefavorit? Med ryggen mot väggen blir det I Walk The Line med Johnny Cash. Men även Dolly Partons original av I Will Always Love You.

*

Vi har vår Fröken Snusk. I Finland har Farbror Slusk redan vunnit.

*

BELIEVE THE HYPE. Jag noterar enorma hyllningar av debutalbumet med brittiska The Last Dinner Party. Men också en rejäl sågning i DN där recensenten tydligt avskyr själva idén att ett gäng unga engelska tjejer år 2024 låter Kate Bush och Sparks mötas med himmelsk regi från Freddie Mercury. Det konceptet anses i DN vara både fult och fel. Ni kan ana var jag står i frågan: detta ger mig hopp om en ny framtid för konceptet rockband med popinslag. Med melodrama och stora gester. Den känslan som The Ark gav mig på 00-talet och Greta van Fleet en stund på 10-talet. Underbart att få uppleva det igen.

Lars Nylin

 

 

 

Lars Nylin