Nyheter 5 oktober 2021

Nyss mastrat: MI väljer bland nya releaser

Den här veckan är det Lars Nylin som rosar ur veckans flöde. Kring namn som Miss Li och David Ritschard men också två amerikanska ikoner i ett första samarbete 50 år in i karriärerna.

Ossler16.45 i smittans år (låt)

Pelle Ossler är ett svenskt unikum. Som ingen annan svensk akt har han ett ben i skavande avantgarde och det andra i en tillräckligt kommersiell fålla för att en betydligt bredare publik skulle kunna falla för denna poetiska industripop. Lite den roll som Freddie Wadling eller för den delen Kent hade, utan några som helst övriga jämförelser. 16.45 i smittans år är ett tillstånd, ett magiskt fascinerande repetitivt sådant. Jag trodde när den först dök upp i flödet att den skulle vara 16.45 minuter lång. Jag hade älskat detta. Kan kort sagt inte få nog av Osslers ljudvägg och gitarr. ”Ge mig mer tid” som han lämpligt nog avslutar. [ST4T]

Miss LiTidsmaskin (låt)

Det nionde albumet från Linda Karlsson är i många aspekter hennes mest personliga och explosiva – inte minst då det för första gången är helt på svenska. Men lika ofta som de medryckande, inkännande, rusiga poplåtarna slår an strängar blir intrycket ett av formalia – allt bara ska fungera på Spotify topp 50, punkt. Så låter det i alla fall. Inte minst är autotune-användandet på några ställen rent irriterande. Men oftare talar vi om sylvass svensk mass-pop som är mer 2020-tal än det mesta. Inledande Tidsmaskin är exempelvis bland det bästa Miss Li gjort. [Pistol Packin’/Sony]

David RitschardBlåbärskungen (album)

Söder-om-söder i Stockholm har fått sin nye patenterade rockbohem. Visst, rock, inte country, den kategoriseringen av David Ritschard stämmer liksom inte. Han står för så mycket mer och annat på detta andra album, inte minst soul, därför är old school-etiketteringen ”rock” mycket bättre om man hoppas att Huddingeexporten ska nå en bred publik. Och det förtjänar han sannerligen. Blåbärskungen är inte bara en svit vardagsbetraktelser för folk som tycker att Gullmarsplan är världens epicentrum. Det är ett av årets album alla kategorier. Bara en sak: varför uttalar han Sockenplan som ”Såckenplan” – det gör väl bara bonnläppar som undertecknad? [United Stage/Border]

John Mellencamp, Bruce SpringsteenWasted Days (låt)

En gigant av singer/songwriter-tronen gästar en som borde vara det. Wasted Days är det första smakprovet från Indiana-sångarens kommande 25:e album och även det första samarbetet mellan två ikoner. Mellencamp, 69, sjunger fraser som: ”Who’s counting now these last remaining years? How many minutes do we have ahead?”. Men bortom nedräkningen på ålderdomens altare är det framförallt en stark om än vemodig rocklåt. I skrivande stund har låten ynkliga 18 000 spelningar på Spotify. En bild i klarspråk av hur svårt tjänsten har att nå ut till en publik som den skippat att sikta in sig på. [Republic/Universal]

Merit Hemmingson, Loney DearKoralmelodi efter Bälter Erik Olsson, Älvdalen (låt)

Andra singeln från ett kommande album med Hammond-ikonen är en ljuvt melankolisk sak. Säckpipan som tar en huvudroll spelas av Anders Norudde. En av årets vackraste svenska utgivningar, ett konstverk. [Supertraditional]

ThåströmPapperstunna väggar (låt)

Suggestiv stämning, fantastiska Titiyo på gästsång, ett texttema lite som Kjell Höglunds Jag hör dom ligger med varandra i våningen ovanför. I min bok ingen av de starkaste förstasinglarna från Thåström solo, anslaget i den fascinerande inledningen utvecklas liksom aldrig. Men allt med Thåström gör hösten ljusare – trots vemodet i låten. Turnén till våren blir en av höjdpunkterna 2022. [Razzia/Sony]