Oförutsägbara visor och glittrig disco. En svensk countrydrottning och en elegi över 2020. MI:s Lars Nylin och Christel Valsinger har åter valt bland den senaste veckans releaser.
Christel väljer:
Agnes – Fingers Crossed (låt)
Discons återkomst hörs i allt fler dansproduktioner och för Agnes varma, själfulla röst passar den glittriga genren perfekt. Insvept i stråkar och med ett stadigt beat väcker Fingers Crossed längtan till fyllda dansgolv. Likt tidigare skriver Agnes tillsammans med Vincent Pontare och Salem Al Fakir och nästa år kan vi vänta oss ett nytt album [Senga/Universal]
Phoenix – Identical (låt)
Bara häromveckan gick jag och längtade efter ny musik från den här franska popkvartetten och se, här kom den ju! I och för sig inte helt oväntat. Phoenix är ett närmast fast inslag i filmer av Sophia Coppola och i oktober kommer henne nya On the Rocks, varifrån låten är hämtad. Identical är inte riktigt i klass med tidigare storverk som Lisztomania eller If Ever Feel Better etc), men den galopperande rytmen suger sig fast och låten växer. [AWAL]
GRANT: Hell Yes, I’m Betting On You (låt)
Maj-singeln Words var lågmält fin med akustisk gitarr och stråkar, men här har GRANT låtit 90-talsartiter som Tricky, Massive Attack och Björk, liksom en ”nyfunnen passion för UK garage och housemusik” influera. Snyggt och inspirerat. I oktober kommer ep:n Vertigo. [Milkshake/Sony]
Skator – År (Album)
Lina Högström från Umeå gör musik under namnet Skator och det här, hennes andra album, har redan hyllats av de flesta musiksidor- och sajter. Det är lätt att förstå varför. Hennes oföursägbara visor med texter som är både vardagsnära och poetiska är som helt egna rum, möjligen med artister som Iiris Viljanen och Frida Hyvönen i grannskapet. [Sing a Song Fighter]
Lars väljer:
Bright Eyes – Down In The Weeds, Where The World Once Was (album)
Bright Eyes är tillbaka med ett album efter 11 år och det är till stora delar enormt rörande och starkt. Conor Oberst skriver mer detaljrika och målande berättelser om varats olidliga svårhet än någonsin, och när låtar, arrangemang, ämnen och stämningar ger mig associationer till Wilcos mästerverk Yankee Hotel Foxtrot haglar givetvis plusen.
Albumet var uppenbarligen klart innan Covid-19. Oberst smärta kommer nog mer ur saker som en skilsmässa, en tragiskt bortgången bror, och även Bataclanattacken. Men det blir ändå i sina undergångsresor som en elegi över 2020. Extra stor favorit: Pan and Broom, en berättelse om hur plötsligt drömmar kan försvinna [Dead Oceans].
Ellen Sundberg – Street Lights (låt)
En favorit bland svenska countrydrottningar (det finns ju trevligt nog några stycken) kommer med ännu ett smakprov från ett kommande album, uppföljningen till 2018 års uppmärksammade tributalbum till Kjell Höglund. Precis som med föregångaren Take It Back är stämningen av sorten ”countryfärgat, nära och bildrikt” och ger helt klart mersmak [Heart Of Sound].
I.B.Sundström – Antroprofagernas rike (album)
Skruvat, krävande, men också mängder av valuta för ansträngningen. Sångaren och poeten från grupperna Pascal och Skriet gör det aldrig lätt för sin lyssnare, när han kör på egen hand reser han ändå längre in i det sökande och ofta instrumentala. Tweakat med textfraser som skakar om, provocerar, eller bara är obegripliga på ett fascinerande sätt. Inga referenser går att ge, mer än floskler som ”repetitivt”, ”filmiskt” eller t o m ”spräck”, men det är garanterat alltid spännande [Teg/Border].
Blues Pills – Holy Moly! (album)
Örebrobandet är kanske det som känns närmast stor global arenastatus av samtliga svenska rockband som ännu inte är självklara namn i folkhemmet. Att europeiska festivaler fallit för Elin Larssons souldränkta röst och bandets täta, hippielarm i den rått psykedeliska skolan är noll förvånande. Favoritspår: feministexplosionen Proud Woman och den mer nedtonade bluesiga Dust [Nuclear Blast].
