Tobias Malm spelar i band själv och när han nu doktorerat i pedagogik blev rubriken för doktorsavhandlingen ”konsten att hålla ihop”. MI har pratat med en expert på den svåra konsten att hålla ihop en grupp.
Tobias Malm har en bakgrund som musiklärare och rockmusiker och har utöver sin nuvarande arbetsplats på Stockholms Universitet studerat vid Stockholms Musikpedagogiska Institut (SMI), Musikhögskolan i Piteå och Luleå Tekniska Universitet. Som pedagog undervisar Tobias i kurserna ”Organisation och förändring” och ”Organisationspedagogik – en introduktion”. När han nyligen själv doktorerade blev rubriken: ”Konsten att hålla ihop. Om lärande och organisering i rockband”.
Varför valde du just detta ämne?
– Jag har själv spelat i olika band sedan tidiga tonår och fascinerats allt mer av vad som har drivit, utvecklat och hållit ihop dem. Med tiden har jag dessutom märkt att många med mig har både en nyfikenhet på, och ett behov av, att lära mer om de lite förgivettagna och därmed ”dolda” sammanhangen vid sidan av konventionellt lönearbete och familj. Men att det blev ett forskningsprojekt på detta ämne berodde nog mest på att jag under ett tidigare arbete med en masteruppsats om rockband upptäckte att det finns relativt lite forskning om bands vardagliga arbete bakom kulisserna, särskilt i Sverige. Detta är lite märkligt med tanke på vårt rika och framgångsrika musikliv där många spelar eller har spelat i band eller på annat sätt verkat i små, skapande grupper.
Vad tycker du var det intressantaste beskedet om bands ”kemi” som du kom fram till?
– Vikten av att bandmedlemmar utvecklar ett flexibelt sätt att förstå sig själva och bandverksamheten. Med andra ord, vikten av att de kan forma och aktualisera identiteter – vad är det vi håller på med? vem är jag/vi i detta? – på olika sätt i olika situationer och perioder. Var och en av identiteterna entreprenörer, hobbyutövare, kollegor, kreatörer, proffs och vänner motiverar och skapar mening i olika grad kring bandaktiviteter, så som att stå på scen, vara i studio, skriva låtar, repetera, umgås, designa, nätverka, marknadsföra osv. Istället för att lockas att entydigt definiera verksamheten och dess exakta ambitioner, blir det viktigt att se sig själva ungefär som en familj med ett gemensamt namn som är och gör lite olika saker i olika sammanhang.
– Men denna mångtydighet ger samtidigt upphov till identitetsdilemman. Bandmedlemmar tenderar att hantera dessa genom att hålla fast vid endast en, entydig identitet – särskilt vid lågaktiva perioder, utebliven framgång och kommersiella besvikelser, men även under längre intensivare perioder, t.ex. borta hemifrån, samt då bandet står inför medlemsbyten. Exempelvis kan det uppstå ett dilemma mellan kreatören, att drivas av konstnärligt skapande i enkelhet utan direkta planer, och entreprenören, att motiveras till verksamhet av att sprida och ha kommersiella planer för sin produkt. Eller mellan proffset, att se bandet som (möjligt) levebröd, och hobbyutövaren, att motiveras av att ha skoj och av kärlek till musiken. Entydiga identiteter riskerar hämma utvecklingen, genom att det blir svårt att motivera alla olika nödvändiga bandaktiviteter, samt skapa konflikter, då medlemmarna låser fast och positionerar sig olika i fråga om bandets mening och vad som ska göras.
Band har ju hamnat lite i bakgrunden för soloartister i modern tid. Tror du att det påverkar hur band ”mår”?
– Nej, det tror jag inte. Sedan 1960- och 70-talen har bandet, så som vi känner det idag, haft en stark ställning inom musiklivet, inte minst inom vissa (mestadels rock-)genrer, men också inom dans- och coverbandsvängen. De svenska studieförbunden hade exempelvis ca 14 000 band registrerade som studiecirklar 2019. Men att de mest lysande stjärnorna vanligen är soloartister kan delvis kopplas till alla svårigheter med att hålla ihop och utvecklas som band. Med dagens allt mer tillgänglig och avancerad musik- och kommunikationsteknologi kan jag dessutom tänka mig att allt fler musiker som främst vill skapa väljer bort mankemanget med band. Men för många bandmedlemmar är bandet så mycket mer än konstutövande och publik framgång. Det handlar också om en slags umgängesform, gemenskap och trygghet.
Vad lyssnar du på för band själv?
– Gällande just band brukar jag hamna någonstans i närheten av vispop, metal eller punk, exempelvis Vasas flora och fauna, Garmarna, Rise Against, Candlemass, Bad Religion, NoFX, Bo Kaspers Orkester, Samael och Morbid Angel.
Doktorsavhandlingen:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1426069/FULLTEXT01.pdf
Lars Nylin