Både 70-talets diskoscen och 90-talets rejvkultur väckte upprörda känslor i den svenska samhällsdebatten när det begav sig. Varför blev det så? Anna Gavanas, socialantropolog och författare, är aktuell med den nyutkomna boken ”Från diskofeber till rejvhysteri”, som sätter ljuset på krocken mellan etablissemang och musikscener.
Varför har du intresserat dig för de här scenerna?
– Jag drivs av ett engagemang för elektronisk dansmusikscen både som verksam DJ sen 1990-talet och som socialantropolog – detta är min fjärde bok på temat. Disko och rejv är två besläktade epoker som utmärker sig i och med de starka motreaktioner de möttes av i svensk samhällsdebatt – i medier och av myndigheter. Trots detta lyser forskningen om svensk elektronisk dansmusikhistoria med sin frånvaro. Så jag ville gräva djupare i vad som egentligen hände under dessa epoker och vad reaktionerna på elektronisk dansmusikkultur säger om det svenska samhällsklimatet på 1970- respektive 1990-talet. Med andra ord vill jag diskutera elektronisk danskultur i relation till sociala och politiska sammanhang och skeden. Samtidigt intresserar jag mig för vad som hände på förflutna dansgolv även bortom rubrikerna. Oavsett generation har vi alla starka känslor och bortträngda minnen kring de dansgolv vi upplevt: det har blivit dags att göra upp med den feber och den hysteri som kommit oss alla så nära.
Hur har arbetet med boken gått till?
– Det unika med materialet till denna bok är att jag fått tillgång till Elisabeth Tegners rejvarkiv, en hittills oöppnad tidskapsel som möjliggör en inblick i en annars odokumenterad underjordisk scen – med dåtidens referensramar. Tegner var Sveriges första rejvforskare som gjorde intervjuer, besökte rejvfester och samlade in allt möjligt material under första vågens rejvrörelse från slutet av 1980-talet fram till mitten av 1990-talet. Men hennes avhandling blev aldrig av på grund av det polariserade debattklimat som rådde då. Jag har plockat upp hennes stafettpinne och har kompletterat rejvarkivet med intervjuer, ytterligare privata arkiv, sökningar på forskningsarkiv samt litteraturstudier.
Du förklarar den upprörda samhällsdebatten kring 70-talets diskoscen och 90-talets rejv-våg med att båda krockade med respektive periods dominerande politiska ideologi (vänsterradikalt 70-tal respektive marknadsliberalt 90-tal). Vad kan vi lära oss av detta?
– Medier har en stor roll och ett ansvar i mottagandet och tolkningar av nya dansmusikfenomen, som även får konsekvenser att legitimera myndigheters politik. Men mediers logik går ju samtidigt ut på att polarisera, uppröra och skapa rubriker. Kanske skulle en bredare representation bland mediearbetare och bland det urval av fenomen och aktörer som uppmärksammas tona ner hysteri, uppmärksamma nyanser och bredda diskussioner. Jag ser dock makt och motstånd som två sidor av samma mynt och inte som en ensidig process som enbart består av att etablissemanget förtrycker utmanare. Aktörer inom musikscener anspelar på mediedynamiken för att provocera och attrahera till fenomen som paketeras som underjordiska. Det handlar alltså om en ömsesidig dynamik där nya dansmusikscener kan piska upp motreaktioner genom att öppet utmana moraliska föreställningar hos det rådande etablissemanget för att framstå som spännande inför potentiella anhängare.
Kan du se att det finns någon liknande kollision mellan en populär musikscen och det rådande politiska läget i Sverige idag? Går det t ex att göra en snarlik analys av upprördheten kring den nya svenska hiphopscenen?
– Vissa mönster går igen sedan urminnes tider men det förklarar inte i sig varför ett visst fenomen anses vara särskilt främmande under en viss tidpunkt i ett visst sammanhang. Inträdet av disko och rejv kan jämföras bakåt med jazzens, swingens och foxtrotens inträde i 1940-talets Sverige och den tidens debatt om ”dansbaneeländet.” Som var en del av den tidens maktkamper mellan olika åldersgrupper och samhällsklasser. På liknande sätt vore det intressant att jämföra med debatten om den nutida svenska hiphopscenen: här finns mycket att diskutera om vilka maktrelationer som iscensätts, utmanas och hur det kommer sig att det görs vid en viss tidpunkt och av vissa aktörer. När det gäller just hiphopscenen aktualiseras exempelvis föreställningar om förorter och rasistiska idéer om maskulinitet och klass. Det finns en del svensk forskning om hiphop som kan vara behjälplig för att diskutera den återkommande upprördheten kring svensk hiphopscen. Andrea Dankics nyutkomna avhandling Att göra hiphop rekommenderas.
Från diskofeber till rejvhysteri är utgiven på Stockholm förlag.
Christel Valsinger
