MI:s Lars Nylin om en vecka när han plötsligt såg sig tillbaka i en diskussion om rockfestivaler som kändes väldigt 2010, men på ett bra sätt.
I många år ingick det i MI-jobbet att uttala sig för medier som ville ha siande om rockfestivalernas framtid. Ett antal festivaler hade gått omkull – Hultsfred och Arvika mest kända – och detta var innan mer nischade festivaler som Summerburst hade anlänt.
Jag minns inte exakt vad jag svarade då nästan tio år tillbaka i tiden. Men jag är övertygad om att jag inte trodde att superfestivaler skulle vara the talk of the town i juni 2018. Men så blev det, såväl branschmässigt som privat.
Precis samma dag som det efter visst rabalder stod klart att Lollapalooza kommer till Stockholm i juni nästa år – många reagerade ironiskt, jag tycker det känns extremt spännande – åkte jag personligen till Prima Vera Sound i Barcelona, den möjligen mest hyllade europeiska jättefestivalen, för att se exempelvis Nick Cave, Björk, Lorde och för den delen en fantastisk Anna von Hausswolf.
På plats i Barcelona mötte jag upp med några svenska Prima Vera-veteraner som knappast sparade på krutet när de berättade om hur strålande den festivalen är. Därför kunde det blivit en rejäl antiklimax när jag väl tagit mig ut till festivalområdet i Parc Del Forum i de nordöstra utkanterna av Barcelona.
Istället kändes hyllningarna som ett understatement. Jag har aldrig varit på en så välarrangerad jättefestival i ett så perfekt område, såväl i funktion som i intryck. Det var så att huden knottrade sig på en som hängt på storfestivaler sedan tiden när proggrock, med såväl ett som två g i prog, dominerade programmen. Tills jag motbevisas hävdar jag att detta är så nära perfektion som världens rockfestivaler kommer.
Det ska bli extremt intressant att se om folket bakom Lollapalooza på något sätt specialanpassar Gärdet inför intåget, eller om det kort sagt kommer att handla om områdena för t ex Summerburst expanderas.
Från de ansvarigas håll sades vid förra veckans medialt uppblåsta presskonferens att man älskade att Gärdet är ett gigantiskt grönområde. Men med en sommar av skyfall vet vi alla baksidorna av sådana festivalunderlag. Ett av många gigantiska plus vid Prima Vera Sound – utöver att servicen var mångfalt starkare än något jag upplevt i festivalväg – är att området är i princip helt täckt av betong, asfalt, fläckvis marmor. Någon ler-orgie a la Bråvalla eller Glastonbury finns inte ens i riskzonen trots att alla stora scener är utomhus i det futuristiska festivalområdet.
Apropå Bråvalla torde beskedet om Lollapalooza varit ett extremt tufft sådant för FKP Scorpio – såvida det funnits seriösa planer på att återuppta festivalen i Norrköping.
Två giganter 20 mil ifrån varandra i ungefär samma tidsspann är minst en för mycket. Om Bråvalla kommer tlllbaka kanske konceptet Sweden Rock kan vara något att snegla mot? För jag räknar, tyvärr, inte med att Lollapalooza kommer att erbjuda särskilt mycket av mina mer mogna favoriter.
Med den profilen drar man inte 50-100.000 åskådare år 2019.
Lars Nylin
