Aviciis sorgliga farväl har satt fart på olika sorters diskussioner om branschens roll och ansvar i relationen till artister, i synnerhet unga artister. MI kommer att återvända till det så viktiga ämnet.
Avskedet har också fått oss cyniker att undra hur vissa medier är skapta. Alternativt om nyfikenheten hos allmänheten verkligen är så sjukt skruvad att man måste skildra i grafisk detalj spekulationer om hur det har gått till vid en människas bortgång – svaret är säkert att den är så sjuk.
Personligen fokuserar jag hellre på en tredje diskussion som uppstått:
Var Avicii en stor artist och musiker?
Redan att använda orden artist och musiker i samband med Tim Bergling provocerar åtskilliga. För väldigt många var Avicii ”en sån där som trycker på knappar och turnerar med ett USB-minne som enda packning.”
Det är år 2018, säger ryktet. Men man kan förledas tro att det är 1968 och blommor i håret som gäller när vissa envist vidhåller att populärmusiklåtar ska vara skrivna på akustisk gitarr och helst framföras på distad gitarr i en källare i San Francisco för att vara ”på riktigt.”
Med den attityden blir det en så mycket enklare bild att kalla Avicii för ”DJ”, alltså något implicit förringande trots att skickliga DJ:s visat i ett halvt sekel att de vida överglänser de flesta bredbenta ABF-bassister i konsten att skapa sväng och massans rörelse.
Avicii var en stor artist och musiker. Och låtskrivare. Och producent. Han var ett superlöfte på väg att bli geni. Punkt.
Han var däremot ett barn av sin tid och valde nuets metoder för att nå ut.
Någon har jämfört hans album med Michael Jacksons. Det är att ta i. Någon har jämfört Avicii med Bach. Det är definitivt att ta i.
Men något av geniets precision, innovationsförmåga, och galna dedikation fanns det hos Bergling. Från tiden när han satt i pojkrummet på Östermalm i Stockholm och lärde sig vad förebilderna gjorde. Fram till det heureka-moment någon gång 2011 när han fann sin helt egna symbios av house, techno, Motown, folk och inte minst melodier större än det närbelägna Garnisonen där hans svenska skivbolag fanns. Melodier, programmering, mixar, Avicii var en av de bästa på EDM-scenen i alla dessa fält och med åren nådde han allt vidare utanför sin första publik.
Belackarna smattrar med envisheten hos en bindgalen spillkråka att gigantisk streaming inte är bevis på konstnärlig storhet. Och så är det givetvis inte. Men i en genre så dominant som EDM var för några år sedan krävdes det enorm begåvning för att slå genom bruset och streaming är det bästa beviset i musikhistorien på att massan verkligen lyssnar.
Vad som kunde ha kommit ur hans nu åter mer låtskrivarcentrerade tillvaro får vi nu bara fantisera om.
Jag är övertygad om att det skulle ha lett till några av de bästa svenska låtarna genom tiderna. För den statusen snuddade Tim Bergling vid redan när låtskrivandet även skulle kombineras med det turnerande som uppenbarligen knäckte honom.
*
Om jag måste välja en låt och en mix för att illustrera Aviciis begåvning blir det hans egna Hey Brother respektive hans remix av Daft Punks Derezzed från filmen Tron: Legacy. Att Daft Punks manager uppenbarligen sågade sistnämnda mix och tyckte att Disney Records A&R valt en ”flygplatsmix” säger mig bara att inskränktheten finns även på närmare håll än bredbenta rockband.
*
På det stora hela har svenska medier skildrat Aviciis bortgång på ett respektfullt sätt. Inledningen syftar primärt på viss internationell kloakpress.
Lars Nylin
