”Det där är väl knappast ett plejs där man kan få sig en vanlig java?” sa Jerry Williams och nickade snett bakåt över axeln i riktning kaféet Kaffe på St Paulsgatan i Stockholm.
Mannen som föddes Sven Erik Fernström men blev Jerry Williams med Sverige hade just bromsat in utanför Kaffe för att möta upp med en bekant till mig, Ian Persson, och blev tydligen nyfiken på det till synes trendsmarta fiket. Ian producerade just då det som skulle bli Williams sista album, Ghost Rider, och de skulle efter att jag och Ian skiljts åt vidare till en studio. Ett kort ”tja!” senare hade Jerrys amerikanare försvunnit lätt slirande i snömodden, bortåt Götgatan till.
Jag kände inte Jerry Williams. Inte alls. När vi möttes kort där på gatan 2015 var det troligen första gången på 25 år som vi ens hälsade och då för länge sedan handlade det bara om intervjuer.
Ändå inbillar jag mig att hans korta buttra reflektion över vad han såg som exempel på söderhipsters var rätt typisk för vår enda rockkung.
Killen som lyckades med konststycket att kombinera att vara kommunist med att älska åtskilliga symboler för USA visste exakt var han stod i balansgången mellan äkthet och trendängslighet. Hans spontana cynism över fiket var så skönt spontan att jag inte ens hade hjärta att kontra att jag älskar stället i fråga och är stammis.
Att Jerry Williams är borta känns som att det slits bort en bärande stomme i det som finns kvar av folkhemmet. Han har ju alltid funnits där, skulle alltid finnas där, som den evigt rockande konstanten.
Jag har utöver nämnda Ghost Rider sällan eller aldrig lyssnat på ett helt album med honom. Men jag såg nog honom på TV innan jag ens visste vilka Beatles var. Och sedan blev han kvar, och kvar, och kvar. Kalla krig kom och gick, murar föll, andra murar restes, tv-kanaler blev fler, sätten att lyssna på musik gick genom paradigmskiften.
Men Jerry Williams fanns outtröttligt kvar med sin patenterade pose och handen bakom örat. Snacka om att vara konsekvent i sin vision. Dessutom slog han regelbundet till med höjdpunkter som greppade även mig. Som lysande Did I Tell You i slutet av 1980-talet och några av hans få men stundtals briljanta svenskspråkiga inspelningar.
Jag saknar honom redan. För ingen kan ersätta ett unikum. Tack för sången, dedikationen och höftvickningarna you S
wedish working class hero.
Lars Nylin
