Med den första lätta snön utanför redaktionsfönstret och kalendern strax uppvikt till november är det bara att inse: det är snart nytt år och ännu mer så för MI eftersom vi har november till november som planeringsår.
När den lilla redaktionen nu tittar på det oskrivna spännande kommande året är det lämpligt att komma med några önskemål och även några frågor till er cirka 4000 regelbundna läsare. Ja, 4000, vi är faktiskt så många, vilket betyder att de nyheter om musikbolagen som dominerar MI även når en krets utanför ”branschen.”
Det första önskemålet är att ni tipsar oss. Det väller visserligen varje dag in pressmeddelanden och allmänna nyheter, fortsätt med det. Men i dagens musiklandskap, där nyheter kan formas helt utanför gängse kanaler, fjärilseffekten ni vet, är det lätt hänt att en frilansredaktion (MI görs helt av frilansare) missar ett spännande framgångsmönster på exempelvis Spotify eller i sociala medier.
Notera dock att MI även i fortsättningen kommer att fokusera på vad som händer B2B, business-to-business, som det brukar heta. Rena artistporträtt låter vi andra stå för. Grovt summerat handlar det alltså om nyheter som vi tror kan vara intressanta på och omkring branschens korridorer, oavsett om dessa korridor finns på det stora majorbolaget eller i indiekällaren; som utlandsframgångar, personalförändringar, kontrakteringar, flyttar, köp, försäljningar, etc.
På köpet blir MI en källa för andra medier att hitta sådana nyheter, i synnerhet märker vi hur andra medier, ofta lokala, hittar texter om kontrakteringar och utlandsframgångar i MI.
Adresser för sådana tips är christel@musikindustrin.se (Christel Valsinger) respektive lars@musikindustrin.se (undertecknad). För tips på det som vi för enkelhetens skull kallar ”digitalt” är daniel@lnu.se (Daniel Johansson).
Det andra önskemålet är snarare ett tips. MI som annonskanal bör inte underskattas! Vi har visserligen ”bara” 4000 prenumeranter på nyhetsbrevet. Men som antyds ovan omfamnar dessa siffror de flesta anställda i svensk musikbransch plus att vi når åtskilliga som gärna kikar in i vad som sker i svensk musikindustri: journalister, organisationsmakthavare, leverantörer till musikbranschen, etc. Inte minst finns där hela liveindustrin.
Som annonsör kan man antingen gå för ett paket med banners på såväl nyhetsbrevet som hemsidan musikindustrin.se eller någon av dessa. Kontakta Stefans Aronsson, vår annonslogistiker, på stefan@musikindustrin, just nu har han t ex ett mycket vasst erbjudande.
Slut på reklamavbrottet. Nu går vi vidare i veckans MI raskt mot 2018.
*
Jag råkade ha lilla semestern förra veckan när #MeToo briserade. Ett helt fantastiskt och viktigt fenomen. Förhoppningsvis har det väckt åtskilliga sovande, arroganta eller helt enkelt lågbegåvade i alla branscher och sammanhang. De drabbade har tyvärr inte missat något som existerar överallt och inte kan viftas bort med formuleringar som ”det var lika illa förr.” Det är NU och framöver som mönstret ska och måste brytas, oavsett historien.
*
Karin Dreijer kommer överraskande tillbaka under namnet Fever Ray, åtta år sedan sist, och har släppt ett album, Plunge (Rabid/Border), som omedelbart rusar in som kandidat till diverse priser. Albumet är en häftig electroinjektion i sig, men kom heller inte fel med tanke på #MeToo. Få kombinerar ämnen sexualitet och politik (privat och samhällelig) så precis som Dreijer.
*
Mojo är en tidning som jag trodde att jag tröttnat på, det kändes som att det bara går att göra en viss mängd vinklar på Beatles och Neil Young. Men så springer jag på Pressbyrån in i månadens nummer, med dels en special om David Bowies tid i Berlin (tro mig, Mojo har nya vinklar på denna), dels en sublim CD (visst, undrar hur länge det pågår) med musik från den genre som britter döpte till ”krautrock” men som egentligen var alla sorters europeisk elektronika i dess 70-talsmodeller. Missa inte.
*
Spalten avvaktar recension av säsongens Så mycket bättre ännu något program. Men känslan är att den relativt svaga starten på Sverigetopplistan – som bäst Sabina Ddumbas version av Uno Svenningssons Vågorna på plats 50 – skvallrar om att tittarna hittills reagerat lika smått sömnigt som denne tyckare.
*
Apropå tillbakablickar som inte får missas har gör den eminente Jan Gradvall i veckan ett nedslag i Frankie Goes To Hollywoods 1984 som gjorde att jag strecklyssnade på Welcome To The Pleasuredome en hel kväll. Artikeln kan vara ett tillfälle att testa DI Weekend gratis. https://weekend.di.se/gradvall/1984–ett-omvalvande-artal-i-pophistorien
Lars Nylin
