En vidrig dag kunde bli värre. Först den fasansfulla skjutningen vid en countryfest i Las Vegas, nästan 60 döda för att en musikpublik är en tacksam måltavla för galningar, sedan en helt annan sorts svarta känslor när det rapporterades att Tom Petty lämnat oss.
Om händelsen i Las Vegas finns inte så mycket att tillägga i en liten branschtidning på andra sidan jorden. Känslan blir lätt uppgiven. Det kommer att ske igen. Det finns ju få så tydliga mål för vettvillingar som en musikpublik tätt samlad i kärlek till musik på en öppen yta. Ja, inte ens stängda ytor hjälper nämnvärt, det har vi ju blivit sorgligt påminda om i Paris, Orlando, Manchester. I USA går det att peka på bisarra vapenlagar. I Paris och Manchester var det andra krafter.
Det finns bara klyschor att ta till: ge inte upp, sluta inte njuta, samlas, älska musiken. Ger vi upp detta har dårarna vunnit.
*
Däremot så känns det konstruktivt att hylla Thomas Earl Petty. MI skriver sällan minnestexter över bortgångna utländska artister. Varför just Tom Petty känns som ett lämpligt undantag kan jag inte riktigt svara på. Möjligen är det hans ålder, 66 är ingen ålder ens om man levt rock’n’roll-liv, och han uppträdde helt nyss som om han alltid skulle vara med oss. Det blev ett ovanligt chockerande besked. Kanske triggades känslorna av att det följde så omedelbart på händelsen i Las Vegas.
Eller så är det så enkelt som att Tom Petty omfamnade hela popkulturen som mycket få andra. Han vandrade visserligen mjukt stabilt i ett 60-talistiskt Beatles/Byrds-land. Men det fanns något drömskt, hoppfullt, alltid sökande, alltid klarögt inför vardagliga saker och människor, som kunde kännas igen av även lyssnare utanför dessa genrer. Inte minst skapade han några himmelska låtar som vi för alltid kommer att nynna och samlas kring.
Själv hade jag äran att få jobba med Petty kring hans album Wildflowers, som grön PR-rookie på Warner och minns möjligen den kollektionen americana med allra störst värme. Men det går inte att avrunda en sådan här text utan att ha nämnt Free Fallin’, Into The Great Wide Open, I Wont Back Down eller American Girl. Sånger som dessa gav hopp under eländig måndag 2 oktober 2017. Vila i frid.
*
EU- och Handelsminister Ann Linde har kallat till ministermöte i digitaliseringsfrågan 18/10. Att döma av den här texten i Dagens Opinon tycks inte krav på att åtgärda det vi i musikindustrin kallar för ”The Value Gap” vara direkt prioriterat för Linde. Tvärtom, kan man lätt tolka citaten om EU-lagstiftningen. http://www.dagensopinion.se/ann-linde-s-samlar-sin-p%C3%A5tryckargrupp-stockholm-%E2%80%93-pressar-eus-digitala-agenda
*
Spotify var snabba att lägga upp smakfulla spellistor som uppmärksammade respektive händelse. Pettylistan är det enklaste sättet att påminnas om hans storhet.
*
Veronica Maggio är dubbelt högaktuell, med bok och på SVT Play i Ebbots ark. Ingen av sakerna får missas.
*
Trevligt att se i sociala medier att de första stipendierna delats ut i The Per Sinding-Larsen Trust. Daniela Sörensen, körsångerska som nu satsar solo, Ardis Fagerholm, i spännande comeback, och trion bakom podcasten Vad blir det för rap? är de första som får priset som instiftades vid TV-Pers 50-årsfirande häromåret. ”Som musikjournalist har jag varit med om att presentera nya artister under årens lopp, men att kunna gå in handgripligt och ge studiotid, utbildning och utrustning som stiftelsen gör i mitt namn är ett annat sätt att stötta en väg vidare in i musiken”, säger Per Sinding-Larsen på Instagram.
*
I dagarna inleds juryarbetet kring nästa års inval till Swedish Music Hall of Fame. Undertecknad har nöjet och äran att få vara med. Maila gärna förslag på inval till lars@musikindustrin.se. För att inval ska vara tänkbart ska det ha gått minst 20 år sedan namnet i fråga etablerade sig.
*
THÅSTRÖM Centralmassivet [Razzia/Sony] ++++. Det är inget att hymla med: jag har knappt ens lyssnat på de två första singlarna från Centralmassivet. Med andra artister hade de säkert känts mer än passabla, med en svensk ikon var de schabloner, okej, inte mer. Men det nionde albumet sveper snabbt undan alla frågetecken. Det är ett stundtals monumentalt verk, med en serie brusiga melankoliska resor i Thåströmska landskap som tillhör det bästa han gjort i den här sorten (ni vet vad jag tänker på). Inledande Bluesen i Malmö, titellåten, avslutande Natten för det här och inte minst Som mästarna målat himlen, med fraser lånade från Pughs Här kommer natten. Efter förhandslyssningen i förra veckan kunde jag inte låta bli att undslippa mig till huvudpersonen själv hur jag flera gånger haft hans reseberättelser i lurarna när jag besökt europeiska städer. Eller när jag bara häromdagen gick hans barndoms Skebokvarnsvägen. Han flinade skeptiskt och tänkte nog ”det är han som är konstig, det är jag som är normal”. Men hur ska man kunna stoppa sig själv när Thåström erbjuder lift? Efter detta bara måste jag till Krakow eller för den delen Roslagsgatan. Jag har sett flera recensenter spekulera i att detta skulle vara något slags final på denna del Thåströms verk. Låt det inte vara sant.
Lars Nylin
