Med Bråvalla och Roskilde avklarade har festivalsommaren kickat igång på allvar. MI:s Lars Nylin väljer i det läget att titta 50 år tillbaka på en klassisk hippiefestival för att sjösätta en nostalgidrypande sommargallup.
MI vilar aldrig, men ibland tar den lilla redaktionen minisemestrar.
Det blev därför vare sig Norrköping eller Själland gångna helgen. Men inget hindrar att vara festivalnostalgisk i hängmattan. I synnerhet som det denna månad är 50 år sedan Montereyfestivalen arrangerades i Kalifornien. Arketypen för megafestivaler bjöd på huvudnummer som Jimi Hendrix och The Who, men också klassiska festivalmoment med Janis Joplin och Otis Redding. Mycket av det fångat i filmmakaren DA Pennebakers berömda dokumentär om Monterey.
Festivalen blev kulmen på ett år, 1967, ”The summer of love”, som många anser är det starkaste i populärmusikens historia. Med utöver Monterey exempelvis album som Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Heart Club Band och Velvet Undergrounds debut men också klassisk soul från studior i Detroit och Memphis med namn som Marvin Gaye, Temptations, Stevie Wonder, Gladys Knight & The Pips, Supremes, Four Tops och Smokey Robinson & The Miracles.
Med detta har anlänt till gallupfrågan/tävlingen: Var 1967 verkligen det bästa året? Vi är några som anser att detta går att diskutera och år som 1977, 1984, 1994 och även mer sentida årtal brukar florera. Vissa hävdar på fullt allvar att 2016 kan ha varit ett av de starkaste åren genom tiderna inklusive baksidor i en serie avsked av hjältar och hjältinnor.
Personligen röstar jag på 1973 med hyfsade titlar som Pink Floyds Dark Side Of The Moon, Bob Marleys Catch A Fire och Burnin, Mott The Hooples Mott, Genesis Selling England By The Pound, New York Dolls debut, The Whos Quadrophenia, Elton Johns Goodye Yellow Brick Road och Stevie Wonders Talking Book. Behöver jag fortsätta?
Jag hör redan alternativ. Svara och motivera gärna dessa i ett mail till lars@musikindustrin.se. Den bästa motiveringen får ett exemplar av undertecknas bok Tusen klassiker, där bland annat de viktigaste albumen från de senaste 50 åren presenteras.
*
Vidriga Terrorhot och sexuella trakasserier leder till höjd polisnärvaro på sommarens festivaler. På Bråvallafestivalen i Norrköping bar polisen för första gången automatvapen. Skrämmande nog kändes det som helt korrekta beslut.
*
Max Martin är bäste svensk när det första kvartalets mest framgångsrika låtskrivare i USA listas av sajten Royalty Excange. Martin Sandberg, nyligen invald i Songwriters Hall Of Fame, är elva på en lista som toppas av Leland Wayne.
*
Tvisten mellan Universal Music och Prince dödsbo, om artistens postuma rättigheter och merchditon, har tagit en ny vändning. Efter att Universals jurister fått titta på det avtal som Warner gjorde med Prince innan dennes bortgång vill Universal nu dra sig ur en affär som ryktesvis skulle kosta 30 miljoner dollar. Inte för att de två avtalen nödvändigtvis skulle ha krockat, utan juristerna ansåg helt enkelt att avtalet mellan Prince och Warner var så svårtytt att man inte förstår det. Det florerar ofta åsikter om svensk musikbransch, men den här sortens problem har MI sällan hört talats om.
*
Intressanta och positiva nyheter gällande immateriella rättigheter från Kanadas högsta domstol. I en dom som anses bli prejudicerande har högsta domstolen fastslagit att kanadensiska domstolar kommer att kunna kräva av söktjänster att de tar bort illegala sajter från sina sökresultat i både Kanada och globalt. Domen föll till fördel för företaget Equustek som krävt att Google sak ta bort sökresultat som pekar mot produkter från ett företag som Equustek anser ha gjort patentintrång och kopierat företagets produkter. Musikorganisationer från hela värld
en inklusive Ifpi, ICMP, CISAC och WIN har uttalat sitt stöd för Equustek trots att det i detta fall inte handlar om musik.
*
Om jag fick några förslag på andra album än de jag i senaste brevet listade som det första halvårets bästa? Om jag fick. Troligen över 100 titlar. Vilket möjligen visar på hur stort utbudet av album fortfarande är, men definitivt bevisar omöjligheten att täcka in allt. En som jag kan medge borde ha varit med är Lindsey Buckingham/Christine McVie. En platta från två hörnstenar i Fleetwood Mac kan låta lagom hett 2017, men faktum är att åtminstone inledning är så stark att de tre låtarna hade platsat på många FM-klassiker. Samtliga av det mer sentida Fleetwood Mac utom Stevie Nicks är förresten med, om man nu kan säga sentida om ett band som slog genom på 70-talet.
*
SD-politikern Kent Ekeroth fälldes förra veckan uppmärksammat för misshandel. Ekeroth försökte i samband med domen hävda jäv hos domaren eftersom hon gillat ”vänstermusik” som Lykke Li och First Aid Kit på Facebook. Bortom det skrämmande dårskapet i detta kan man fråga sig: vilken musik godkänner Ekeroth?
Lars Nylin
