Nu har även Spotify själva bekräftat att det blir börsintroduktion inom ett år. MI:s Lars Nylin tittar närmare på en älskhatad och hatälskad livskamrat.
”Världens bästa uppfinning efter tvättmaskinen”. Journalisten Lasse Anrell har sin uppfattning klar när jag frågar runt om Spotify på Facebook. Anrell, alltid en vän av provokativa utrop, skriver det troligen med glimten i ögat, men samtidigt undrar jag om han inte är något på spåren.
Så många timmar per dag som jag spenderar med Daniel Eks och Martin Lorentzons tjänst måste de ha gjort något extremt rätt, och skapat något som är grymt mycket trevligare än att meka med min toppmatade Whirlpool. Trots att vi är många som muttrar och himlar med ögonen kring detaljer i gränssnitt, innehåll, användarvänlighet.
Men detta är som sagt detaljer och stundtals kommer jag på mig själv att agera självutnämnd försvarsadvokat för Spotify på sociala medier. Som när bolaget nu bekräftas bli börsintroducerat i New York sent i år eller tidigt nästa år. Den värdering som då florerat, motsvarande 115 miljarder svenska kronor, sticker som en sylvass mejsel i ögonen på många.
Visst, det kan medges att 115 miljarder är en brutal siffra för ett bolag som ännu läcker värre än någonsin Vasaskeppet. Men just detta är inte skäl att såga Spotify på grunden att: ”är de värderade så högt bör de betala oss artister och musiker bättre innan de säljer.”
När man reagerar så har man inte läst på, menar jag enkelt. Spotify är ingen överstatlig myndighet, inget Stim upphöjt till hundra. Spotify är en ultrakommersiell tjänst som fyllde ett svart hål som höll på att sluka musikindustrin som vi känner den. Kritiken bör riktas åt andra håll. Jag går på repeat här, men uppenbarligen är det nödvändigt.
Analysen av Spotify ur ”vanligt folks” perspektiv bör snarare handla om aspekter som gränssnitt, redigering och sortering, bristen på metadata, bristen på redaktionell service eller något så basic som sökfunktionen – det är sanslöst att sökfunktionen ännu i maj 2017 inte tål att man råkar skriva någon bokstav i en titel eller artistnamn fel.
Väger man in sådant blir siffran 115 miljarder väldigt märklig. Märkligt låg. För tänk om man var en smula skickligare i det nämnda och att ge en fullödig tjänst till även oss som med något år passerat fokusgruppen 18-22. Då hade inte dubbla 115 miljarder räckt till. För så smart är själva grundkonceptet Spotify.
Möjligen är det den bästa uppfinningen sedan tvättmaskinen.
*
Egna favoritinslag på Spotify: ”Discover Weekly” och många av ”This Is”-samlingarna. Sånt räcker långt att botanisera i under en snöig dag i maj.
*
Statistik från bloggen Music & Copyright visar att Warner är vinnaren bland de tre majorbolagen i marknadsandelar, om man jämför 2015 med 2016. Universal och Sony är dock tydliga marknadsledare med indiesektorn som trea. Intressanta siffror här: https://musicandcopyright.wordpress.com/2017/05/12/wmg-makes-recorded-music-market-share-gains-while-indies-extend-publishing-lead/
*
Fann mig själv nynna roat åt Portugals ESC-bidrag innan jag dåligt påläst insåg att den tillhörde storfavoriterna. Då växte med ens kraven, krav som blev ännu större när Salvador Sobral gick hela vägen och vann. Men den stod upp ganska bra mot detta. En trevlig omväxling efter alla bombastiska vinnare de senaste åren. Men den personliga favoriten var ändå belgiska Blanche med City Lights. Den låten hade jag kunnat falla för även i den vanliga popvärld jag rör mig i till vardags.
*
Det är lika fascinerande varje gång att inse att svensk popexport numera även inkluderar export av ”Mello”-experter av alla de slag. I rutan i lördags syntes stundtals lika många svenska nunor som under Melodifestivalen.
*
Henrik Berggren signerar flitigt sin solodebut Wolf’s Heart i olika skivbutiker. Effektiviteten har uppenbarligen inte varit desamma hemma på skivbolaget Woah Dad! Fans som köpt signerade exemplar via bolagets hemsida har fått engelskspråkiga mejl om att Berggren inte kunnat leverera av hälsoskäl…
Lars Nylin
