Musikindustrins Lars Nylin känner på årets mottagare av Polar Music Prize med blandade känslor. 
För att börja med den enkla: Wayne Shorter är ett helt lysande och värdigt val av vinnare. Få musiker har Shorters förmåga att vara fast förankrad i en genre, men ändå förmedla en känsla av att vara genrelös. Polarpriset tycks skifta mellan jazz och ”seriöst” i sin andra kategori. Känslan är att Shorter, om han ville, även skulle ha kunnat välja en bana i renodlad konstmusik och likväl tillhöra toppen.
Det är nästan omöjligt att rekommendera musik från honom utan att peka på den enorma höga nivå han höll genom ett antal inspelningar i mitten av 1960-talet, men albumet Juju från 1965 står ändå ut. Senare blev han till och med ett namn för topplistorna som medlem i Weather Report. Albumet Heavy Weather – med inledningen Birdland – är en sådan där platta man hittar i de flesta välsorterade vinylsamlingar även om ägaren finns i rocklägret.
Valet av Sting är det betydligt svårare att förhålla sig till. Personligen abonnerar jag inte på standardsågningar som ”Zzzting”. Inte alls. Jag gillade delar av det han gjorde med Police, några soloplattor i skiftet 80/90-tal har jag behållit i hyllan utan att tveka en nanosekund – som The Dream Of The Blue Turtles. Och efter några vilsna försök att göra helt annan musik (folk, klassiskt, musikaler) återkom han förra året efter ett dussin år till pop och rock med den riktigt habila 57th & 9th.
Personligen har jag heller inga stora problem med hans pretentioner och allvar, mycket av min favoritmusik har pretention som utgångspunkt. Så länge han inte talar alltför högljutt om tantrasex (eller vad det nu är han pysslar med) kan jag köpa fenomenet Sting. Han känns ambitiös, seriös, genomarbetad. Visst, det är inte direkt favoritorden om man har Keith eller Lee Perry som utgångspunkter i tillvaron, men jag kan ha stor respekt för det vägvalet hos Sting.
Jag räknar inte heller upp en svit som ”borde” fått det. Namn som kan tyckas självklara kan falla bort av en radda skäl.
Nej, min tveksamhet färgas snarare av bristen på tajming. I min bok tyngs det här valet av saker som händer LÅNGT från världens musikstudior. Gränser, murar, hat, troll, och på botten av allt en morotsdåre som blir världens viktigaste man.
I det läget hade jag som mottagare av ett musikpris som fascinerar mig djupt – så är det – velat se någon som åtminstone är en gnutta i opposition. Antingen konkret och uttalat eller p g a kön eller konstnärlig bana.
Jag hade velat se en Madonna, en Aretha, ett Kraftwerk, någon från tredje världen, någon som stör, någon som förstorar, någon som skakar om. Det är inte Stings fel att världen ser ut som den gör – även om vissa av hans kritiker får det att låta så – men här och nu hade den här utnämningen kunnat avvaktas.
Men en sak är säker: om Sting och Shorter möts musikaliskt på scenen kommer jag att älska det. Som sagt, detta var ingen lätt vinnare att förhålla sig till.
Lars Nylin
