Den tredje upplagan av festivalen och konferensen Where’s the music? lockade strax över 5000 besökare och fler branschdelegater än tidigare år. Men ännu fler borde vara intresserade av showcasen och branschsamtalen som erbjuds, tycker MI:s Christel Valsinger som besökte WTM på fredagen.
En trappa ner i konsert- och kongresshuset Louis De Geer minglar ett 70-tal delegater från Musiksverige med kaffemuggar i händerna och WTM:s påsväska över axeln. Ljudvolymen är närmast dämpad och det är inte självklart att det är en musikkonferens som faktiskt pågår. Är de inte lite glest i leden?
Men en hel del har redan tagit plats i Hemeryckssalen, den större av salongerna, där Jan Gradvall ska moderera en samtalspanel under den lite provocerande titeln ”Who needs a record label?”. Utgångspunkten för samtalet är en krönika skriven för Dagens Industri, förklarar han, som handlade om hur Chance the Rapper streamats hundratals miljoner gånger utan att ha ett skivbolag. Han lär också ha 32 personer på sin lönelista. Så behövs verkligen skivbolaget?
I panelen sitter Ruth Barlow från Beggars Group, Jessica Strassman, a&r på Columba records, Daggan Stamencovic, Phonofile/Novoton samt Adam Börjesson på musikbyrån Jubel.
Paneldeltagarnas inlägg handlar mycket om att bolagens roll blivit att ta artisten till nästa nivå, men att det är artisten själv som måste börja hitta sin publik först med hjälp av sociala medier och spelningar.
Jubels Adam Börjesson förespråkar skräddarsydda lösningar där artisten inte behöver ge upp rättigheterna till sina inspelningar, medan Ruth Barlow menar att musikbolagen arbetar för att upprätta artistens karriär och värde på lång sikt, inte bara kring kampanjer.
Framöver tror panelen på fler olika modeller för att sälja och distribuera musik, samtidigt som streamingen etablerar sig i fler delar av världen.
Lite senare håller Anna Gullstrand och Petronella Turesson från digitalbyrån Fröjd, en session om digitala trender för 2017 i ett rasande tempo. Vi kastas igenom sjutton trender och uppmanas reflektera kring hur de kan påverka musikindustrin. Vad händer t ex med exklusiviteten i att ha varit på plats på en konsert när alla får tillgång till den med hjälp av VR? Hur ska en organisation se ut för att snabbt kunna ta tillvara virala möjligheter?
Fredagens sista panelsamtal om synk är möjligen lite för generellt hållet för att bli intressant för den som har varit på några synk-paneler förut, men ämnet är alltid spännande, inte minst när talarna är Dan Burt från J Walter Thompson, Cindy Kramer från BMG och flerfaldigt prisbelönte Jesper Gadeberg, som senast lade Bronski Beats Small Town Boy i IKEA:s reklamfilm för en pall.
Vid halv sju sätter konsertkvällen igång och det här är Norrköpings styrka med industrilandskapets alla små och stora lokaler som står till buds. Det är aldrig längre än några minuters gångväg mellan spelställena, så även om gigen är korta går det att kryssa emellan. Utom när det är fullt förstås, som när Ellen Sundberg lirar egensinnig americana på Dynamo. Men ger man sig till tåls en liten stund hinner några gå och kön betas av ganska snabbt.
Efter Reins intensiva body-mangling på samma ställe hinner jag se slutet på Magnus Carlsons konsert i Värmekyrkan och kontrasten till ett stort liveband med en blåssektion med Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfeš är överväldigande. Men det är också charmen med en sån här festival. Att se nybörjare och etablerade huller om buller.
På lördagen är jag inte kvar, men bland konferenspunkterna märks samtal om musik och varumärken, andrahandsmarknaden för konsertbiljetter samt jämställdhet i musikbranschen.
Generellt är känslan att WTM-konceptet börjar sätta sig och enligt arrangören drog detta år fler delegater än tidigare. Ändå verkar det vara en bit kvar innan svenska konferenser lockar den svenska musikbranschen i samma utsträckning som norska by:Larm och amerikanska South by Southwest. Visst, de senare är etablerade instanser vars stora besökarskara bara i sig kan motivera resan. Men det vore synd om inte fler tog chansen att bygga upp mötesplatserna på nära håll också.
Text och foto: Christel Valsinger
