Klockan 13.00 plingade det till i mobilen. Min indiska lunch fick skjutas åt sidan. Den FLASH-nyhet som kommi
t in var för hårdkryddad för att smälta ihop med en chicken masala: Bob Dylan hade fått Nobelpriset i litteratur!
Den första tanken var en av tacksamhet. För när Bob Dylan fick priset fick också hela rockkulturen ett fint erkännande. Ett sent sådant, men ändå.
Den andra tanken blev: vad kommer litteraturfolket att säga? Eller rättare sagt: vad kommer de INTE att säga i sina ambitioner att ifrågasätta?
I det ögonblicket ringde DN och ville ha MI:s åsikt om nyheten. Sedan TT. När detta var avklarat då var det dags att scrolla sociala nätverk.
Flödet hade under dessa få minuter hunnit bli överfyllt. Reaktionen från litteraturfolket var som förväntat: upprörd. En särdeles glödgad virrpanna i en ledande dagstidning ansåg att valet av Dylan innebar en ”Trumpifiering” av Nobelpriset.
Men vad mera var: inte heller på musiksidan var det långt från bara tummarna upp.
Jag hade naivt trott att man till stora delar skulle älska denna hyllning till popkulturen. Alternativt inte särskilt mycket bry sig. Men utfallet var minst sagt engagerat och i bästa fall 50/50 för och emot. De stora invändningarna: 1) han kan inte sjunga, som om det skulle sotar ner Dylans fantastiska ord? 2) rocklyrik står sig ändå inte i jämförelse med ”riktig” litteratur, detta är att devalvera priset, ansågs det.
För mig är det senare helt obegripligt. Dylan vs. klassisk prosa är äpplen och päron.
Anser man att hans poesi är stor och omvälvande nog för ett Nobelpris ska man inte bekymra sig över att mer klassiska författare använt 1000 sidor för att förmedla det som Dylan gör på 30 textrader.
Vill man få bevisat att Dylan är en stor berättare kan man dessutom med fördel läsa kapitlet ”Oh, Mercy i hans till stora delar fiktiva självbiografi Memoarer, del 1.
Beatpoeten Allen Ginsberg sa en gång att Dylan med låten Like a Rolling Stone – för övrigt MI:s stora favorit från Dylan – hade ”tagit poesin och slängt in den i jukeboxen”. Ginsberg sa därmed samtidigt att rockkulturen kan och ska mäta sig med den konventionella litteraturen och konsten.
It’s only rock’n’roll but i like it, skaldade lite senare en av Dylans många lärjungar, Mick Jagger. Alla som levt sitt liv lite utifrån den försiktiga formuleringen känner en dag som denna en lätt känsla av att nå fram. Det är inget att skämmas för.
Grattis Bob Dylan – eller om man denna gång bör skriva Robert Zimmerman – du uppfann den moderna rocklyriken och gav samtidigt poesin sin bästa kick de senaste 50-60 åren. För det förtjänar du i högsta grad det här priset. Äntligen!
Lars Nylin
