Frank Ocean. De flesta vet inte vem det är, men hans beslut har satt igång en av de hetaste 
diskussionerna I musikbranschen på lång tid.
Artister som Jay-Z, Adele och Taylor Swift har på olika sätt skakat om musikindustrin de senaste åren. Agendorna har varit olika, men det har kokat ner till samma sak: vissa artister och deras representanter har tyckt annorlunda än den överväldigande majoriteten av musikbolag gällande musiktjänster. Vissa artister har helt avstått.
När Frank Ocean inte bara släppte musik exklusivt hos Apple utan också parallellt lämnade Universal Music var det för många den mytomspunna droppen.
Universals boss Lucian Grainge gick ut med beskedet att från och med nu var exklusiviteter historia hos Universal. Spänningen mellan Apple och Spotify hettades till ytterligare.
Som marknadsledare är Spotify givetvis i centrum av tumultet. Ännu mera så eftersom den svenska tjänsten a) har en fri version som stora delar av amerikansk bransch ifrågasätter, b) åtminstone hittills inte satt exklusiva avtal i system, som hos Apple och den kämpande utmanaren Tidal.
Under veckan som gått har sanningar haglat i branschmedia: allt från rapporter om att Spotify skulle ha hämnats Katy Perrys exklusiva avtal med Apple om (flop)singeln Rise genom att trixa undan den i algoritmsystemet och nobba den i spellistor – till att samma Spotify planerar att kompromissa om sin fria version. Under tiden gick Spotifys VD Daniel Ek och gifte sig i offentligt rampljus i sällskap med Facebooks Mark Zuckerberg och spädde därmed på bilden att han är huvudpersonen i dramat.
Att MI kraftigt ifrågasätter exklusiviteter är inte följden av någon hemmablindhet. Den åsikten baseras i något så simpelt som faktumet att det ännu inte ens är 100 miljoner som betalar för streaming.
Om exklusiviteter – och för den delen ”windowing” – blir regel tror jag att det blir mycket svårt att i rimlig tid nå de 250 miljoner betalande (till dagens priser) som ibland nämns som en teoretisk nivå för att alla parter i streamingsammanhanget ska bli nöjda.
Om människor som vuxit upp med att musik är gratis tvingas att ha två-tre tjänster talar mycket, fruktar jag, för att man helt vänder betalmusiken ryggen. Det finns ju i dag så enormt många andra sätt att konsumera musik.
Vissa påstår att eventuella kollapser för Spotify, Tidal eller Deezer (Apple har nog råd med vilka smällar som helst) bara skulle innebära att andra kliver in.
Man glömmer då att det tagit Spotify åtta långa år att nå en position med totalt 100 miljoner användare. Ett svart hål efter i synnerhet Spotify skulle dra med sig långt mer än de majorbolag som i nuläget, det ska sägas, har bra intäkter från streaming.
Det känns som att vi befinner oss i cykler av cirka ett år, där 12 månader av expansion och konsolidering sedan följs av rejäla skiften i streamingsammanhanget. Man har så smått börjat vänja sig.
Men frågan är om läget någonsin känts så oklart som just nu. Ett utbrett flöde av exklusiviteter kan vara det som slutgiltigt tippar över vågskålen. Att skvallret säger att Universal trots allt har exklusiva avtal med Apple under den närmaste månaden lugnar knappast darriga branschnerver.
Om nu Grainge och andra trots allt inte kan hindra Frank Ocean och hans efterföljare? Ja, då finns det möjliga scenariot att musiktjänsterna så småningom överger upplägget med fasta priser runt 100-lappen. Att man följer vissa VOD-tjänster i fotspåren och inför olika priser beroende på vad man vill ha från en streamingtjänst. Att vi som är beredda att betala mer för musik på så sätt kompenserar för de som tröttnar på hela showen.
Men detta är en diskussion i en annan del av plaskdammen. Just nu handlar det om de vågor Frank Ocean piskat upp.
Lars Nylin
