Efter Kiss-biografin Den osminkade sanningen kommer musikjournalisten Carl Linnaeus med nya boken Jag sålde min själ till hårdrocken. Denna gång har han samlat ihop sina favoritintervjuer med några av hårdrocksvärldens största.
Carl Linnaeus är skribent på Sweden Rock Magazine och har genom åren intervjuat otaliga metal-musiker. Black Sabbath, Alice Cooper, Mötley Crüe, Kiss, Metallica, Rush och Europe är några av dem.
Vilket möte håller du högst?
– Jag har jobbat som rockjournalist i tio år och kanske blivit lite blasé med åren. En av mina första intervjuer var en telefonare med Skid Rows före detta sångare Sebastian Bach. Jag minns att jag stod och såg på mig själv i spegeln med telefonen i handen och tänkte: ”Herregud, här står jag i detta nu och pratar med Sebastian Bach!” Men visst ger det fortfarande en kick att få sitta och snacka med sina gamla barndomsidoler. Man kan säga att det finns tre band som ingår i mitt DNA och jag har tatuerat in alla tre på kroppen: Kiss, Alice Cooper och Black Sabbath. Samtliga har jag haft nöjet att intervjua otaliga gånger. Hur många gånger jag än träffat gubbarna i Kiss skulle jag ljuga om jag inte erkände att pulsen stiger en aning inför varje möte.
När och hur startade ditt hårdrocksintresse?
– Det var någon gång runt 1984 eller 1985. Enda chansen att få se rörliga bilder på hårdrocksband var just då genom programmet Bagen. Jag har tydliga minnen av Twisted Sisters färgstarka och komiska videos som såklart fängslade en åttaåring som jag. En granne hade en kassett med deras I Wanna Rock samt Kiss Heaven’s On Fire som vi lyssnade på non-stop. Nu när man i vuxen ålder analyserar dessa låtar samt We’re Not Gonna Take It och Lick It Up är de som barnramsor – geniala i all sin enkelhet och omöjliga att få ur skallen. Det var med andra ord inte så konstigt att jag redan som barn blev inledd i den här magiska världen.
Vad är det för bråk du anklagas för att ha ställt till med i Megadeth?
– Jag har aldrig varit rädd för att ställa obekväma frågor, inte för sakens skull, utan för att jag vill veta sanningen bakom artisters ibland tveksamma karriärval. Att bli matad med säljsnack om hur bra deras senaste produkt är intresserar mig inte ett dugg. Vad som hände när jag frågade ut Dave Mustaine i Megadeth var snarlikt vad som hände när jag intervjuade Ian Gillan i Deep Purple: jag tog upp känsliga saker som basisterna i respektive grupp sagt om dem. Gillan blev skitsur och lämnade logen. Mötet med Mustaine var inte heller helt avslappnat. Jag tror dock att han skojade när han sa att han skulle sparka sin basist på grund av mig. Det gick aldrig så långt, men några dagar senare snackade han skit om mig i fransk radio och passade på att fara med osanning och smutskasta mig genom att överdriva det hela med att jag medvetet gått in för att skapa osämja bandkamraterna emellan. Det är den här typen av ”bakom kulisserna”- händelser som inleder varje kapitel i boken.
Vilken intervju drömmer du fortfarande om att få göra?
– Det finns bara tre artister kvar på min bucket list. Alla har varit på tapeten vid ett tillfälle eller annat, bara för att blåsas av i sista sekund. Jag skulle verkligen vilja gå på djupet med David Lee Roth i Van Halen. Där har vi en människa som ingen riktigt vet vem han är under rockstjärnekostymen. Jimmy Page var en visionär av rang som kastade ett magiskt trollspö över Led Zeppelin, men i dag behandlas han tyvärr som en kunglighet när ingen verkar våga ställa personliga frågor om mannen bakom musiken. Hur intressant är det att läsa om vilka pedaler han använde under Led Zeppelins återföreningsgig? Till sist måste jag säga James Hetfield. Jag har pratat med Jason Newsted om hans tid i Metallica, men jag skulle verkligen vilja sitta ned och snacka med James Hetfield om hans texter, eftersom de så på pricken fångade mina egna tankar och känslor under tonåren.
Jag sålde min själ till hårdrocken släpps den 11 april på Bokfabriken förlag.
Christel Valsinger
