Förra veckan skrev MI att Max Martins Polarpris väckte reaktioner. Dessa tidiga reaktioner var då ändå bara en stilla bris jämfört v
ad som sedan skulle komma.
Polarpriset har sedan det instiftades av Stikkan Anderson väckt reaktioner. Från suckande axelryckningar på temat ”vem bryr sig om det priset?” till upprördhet över att älskade favoriter inte fått det.
Alternativt att de fått det, men fått uppleva skröpliga covers vid utdelningen. Dessutom har det flitigt skojats om vilken låt First Aid Kit kan tänkas spela vid ceremonin. Någon har också problematiserat hovets närvaro.
Men allt detta har varit ljumma vindar jämfört den storm som blåste upp efter att Max Martin tilldelats priset.
Efter ett första mottagande när merparten av medier gjorde tummen upp började motelden smattra.
Det goda i det hela var att priset i sig – och populärmusik i allmänhet – uppmärksammades på ytor, låt oss för enkelhetens skulle kalla dem kultursidor, som till vardags anser sig för fina för simpla hits.
Vi var nog några stycken i det läget välkomnade Nils Hansson i Dagens Nyheter då han skrev en krönika på temat att valet var nyttigt för ett pris som riskerade att bli stämplat som mossigt:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/nils-hansson-grattis-max-martin-och-grattis-polarpriset/
Det kändes för en stund som att därmed var punkt nådd. Slutklämmen med citatet ”Det hindrar inte att Max Martin hör till de klokaste valen som kunde ha gjorts just år 2016. Och det behöver jag inte gilla en enda Max Martin-låt för att tycka” kändes som en åsikt som man inte ger sig in i en diskussion om.
Jag kunde inte ha haft mer fel. På kvällstidningarna mobiliserades det, kvällstidningar vars popskribenter hade hyllat valet. Därefter kom syrligheterna på parad.
Fredrik Virtanen i Aftonbladet tog rollen som cynisk betraktare av ett scenario där musikbranschen och vissa i medier står i givakt inför Max Martin, en enkel leverantör av ”barnhits”, som Virtanen slår fast:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article22265816.ab
I Expressen är Gunilla Brodrej inte lika kategorisk, men det betonas att valet av Max Martin inte sporrar musikalisk utveckling. Exakt hur sentida belöningar av exempelvis Elton John eller Led Zeppelin sporrat utvecklingen får vi inte reda på.
http://www.expressen.se/kultur/gunilla-brodrej-vad-tillfor-polarpriset/
Men det tunga artilleriet avlossar i det läget Martin Aagård på Aftonbladets kultursidor.
Aagård sörjer i sin krönika en av honom dödförklarad popmusik, den som enligt honom föddes i arbetarklassen på platser som Brixton (vilka kom därifrån? – MI:s anmärkning) och Liverpool (gissningsvis tänker han på Beatles, se längre fram i texten). Men som nu, enligt Aagård, tagits över av medelklassen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article22274516.ab
Men Max Martin-gate har därmed bara börjat. Sågningarna får inte stå oemotsagda. I en sylvass krönika skriver tidningen Bons redaktör Kristofer Andersson i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article22294829.ab
I Göteborgs-Posten har Karin Pihl andra träffsäkra poänger. Efter att försvarat en ung publiks kärlek till samtida hits och artisterna bakom dessa pekar hon på ett faktum om det av Virtanen omhuldade Beatles. Pihl avslutar: ”Och Beatles? John Lennon och Paul McCartney är faktiskt de enda som lyckats slå Max Martin i antal topplåtar på Billboardlistan. Beatles är med andra ord världens mest kommersiellt framgångsrika pojkband. De pophatande kulturmännen har mer gemensamt med tonårstjejerna än vad de tror.” Touché.
Även Nils Hansson såg sig kallad att ge ytterligare perspektiv:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/nils-hansson-att-polarpriset-alls-debatteras-ar-en-vinst-i-sig/
Och det är väl där någonstans man bör låta stormen mojna. I faktumet att den popscen som många av oss arbetar med dagligen för en gångs skull behandlats seriöst. I vissa fall perspektivlöst seriöst – varför exempelvis ställa låtskrivaren/producenten Max Martin mot artister/poeter som Bob Dylan eller Beatles? – men ändå.
För många läsare var det troligen första gången som popkompositörens roll överhuvudtaget diskuterades. Det ska bli spännande att se hur det ger avtryck längre fram. Man kan tänka sig att reaktionerna på prisgalan i juni blir en första avstämning.
För övrigt så tycker jag att First Aid Kit då ska ta sig an någon av de tolkningar av Max Martin som sångaren Ryan Adams gör på sitt coveralbum 1989. Visst, americanatrubaduren Adams tolkar på den plattan rakt av Taylor Swift.
Och det låter tidvis briljant. Det blir för mig ännu ett bevis på att Max Martin alls inte sysslar med ”barnhits”.
Lars Nylin
