Lars Karlsson började musikkarriären som ena halvan av 80-talsduon Cocktail, men hans talang för att arbeta bakom artister och låtskrivare visade sig snabbt vara större. Efter en lång karriär i musikbranschen är han VD för Warner Chappell Scandinavia & Germany.
MI fick ett samtal om framgångssagan Wolf Cousins och om vad som skiljer svensk och tysk musikmarknad åt.
Några trappor ner från det blåmålade Warner Chappellkontoret ligger studiolokalerna där sagan om låtskrivarkollektivet Wolf Cousins började. Här, i ett mysbelyst studiorum, jobbade Tove Lo fram sitt sound tillsammans med Jacob Jerlström och Ludvig Söderberg och härifrån kom hennes första radiohits. Love Ballad spelades faktiskt av P3 innan hon hade fått skivkontrakt.
När MI är på besök har nomineringarna till Musikförläggarnas pris precis avslöjats. Tove Lo dominerar med nomineringar i fem kategorier.
– När jag såg nomineringarna, med Tove, Jacob och Ludvig, så tänkte jag på när de satt härnere och jobbade på de här låtarna, säger Lars Karlsson med stolthet i rösten.
– Det var, jag ska inte säga trögt och uppförsbacke, men ändå ett väldigt knepigt läge. Kanske mest för Ludde och Jakob. Vilka hjältar de är som stod fast vid det här projektet istället för att springa på en massa andra jobb för att tjäna pengar.
I skrivande stund har Tove Lo precis nominerats till New Artist of the year på American Music Awards. Samma prisgala strösslar nomineringar över Taylor Swift, The Weeknd och Ariana Grande. Samtliga har jobbat med Max Martin, Shellback och Wolf Cousins.
Max Martin är inte kontrakterad till Warner Chappell, utan har egna förlaget MXM, dit Shellback är knuten. Men relationen mellan Max Martin och Lars Karlsson går långt tillbaka. Han, Denniz Pop och de andra låtskrivarna och producenterna i 90-talets succéstudio Cheiron, behövde administrativ hjälp. Deras business manager Tom Talomaa sökte hjälp på BMG Publishing där Lars jobbade och så kom det sig att Lars var den som skrev Max Martins första förlagskontrakt.
Lars lämnade BMG Publishing när det såldes till Universal, men tjänsten på Warner Chappell dök istället upp lägligt.
– Jag bestämde mig tidigt för att inte titta bakåt på det jag jobbat med tidigare, det är sällan utvecklande för nån, säger Lars Karlsson om jobbflytten.
– Så jag tog inte med mig någon från BMG utan gick vidare för att hitta nytt.
Att återuppta samarbetet med Max Martin var dock lätt eftersom det hade fungerat bra tidigare. Konceptet med mentorer och kollektiv har varit nyckeln till Wolf Cousins låtskrivarframgångar, men att mentorskapet fungerar så bra är en följd av Max Martins personliga egenskaper, menar Lars.
– Martin är oerhört smart och har självinsikt. En anledning till att han behärskar så många genrer är att han inte är rädd att plocka in andra och få hjälp. Han är öppen med att andra verkligen bidrar. Man kan tycka att man bjuda på sig själv när man har den framgången som han har, men det är inte många som klarar det. Det är många som sitter och tror att de kan klara allting själva.
Wolf Cousins föddes efter att Shellback länge hängt i Warner Chappell-studion och kommit med värdefulla tips och råd till låtskrivare som Ali Payami och Ilya Salmanzadeh. Lars Karlsson och hans Head of A&R, Julius Pettersson, tyckte att han borde få betalt. Och så skapades låtskrivarkollektivet där Max Martin och Shellback fungerar som mentorer. Idag huserar Wolf Cousins i studiolokaler på Roslagsgatan.
Kan det bli fler medlemmar i Wolf Cousins?
– Det kan ju bli så naturligtvis. Men även om det är viktigt att lägga kraft och uppmärksamhet på Wolf Cousins just nu, så är min uppgift är att tänka på nästa generation som kommer. Vilka av de som vi redan har, kan bli intressanta?
– Allt kanske inte kan stöpas i Wolf Cousins-formen, men generellt är vi väldigt öppna för samarbeten för vi tror att det är den stora vägen fram. Vi kanske är jätteduktiga på vissa saker men vi kan inte allt och vi kan inte göra allt fullt ut. Wolf Cousins hade aldrig fungerat utan samarbete och Warner Chappell hade aldrig kunnat göra det här själv, så enkelt är det. Men vi hade kunnat ta det långt och vi tog det långt. Tove utvecklade vi före Wolf Cousins. Ali och Ilya hände väldigt snabbt när de jobbade med Ariana Grande, men de behövde ju inte läras upp från grunden, de var redan på hög nivå och hade jobbat i många år. På så sätt har vi ju varit duktiga på att utveckla dem och göra dem redo för den stora matchen så att säga. Men vi hade inte kunnat ta de sista stegen utan samarbete med Martin och Johan.
Kan det bli tal om skrivarkollektiv inom andra genrer?
– Det kan man tänka sig. Men det blir nog svårt att matcha Martins mentorskap, det är helt makalöst bra faktiskt. Han hade också en grymt bra mentor själv i Denniz Pop. Han har förståelsen och kunskapen eftersom han själv blivit upplärd och kan föra det vidare.
Lars Karlssons egen väg in i musikbranschen började med en artistdröm. Han började skriva musik ihop med en barndomsvän, Mikael Svahn, och de bildade synthpopduon Cocktail. Det här var på 80-talet.
Cocktail släppte två singlar på labeln RCA som distribuerades av Electra. Lars sjöng på båda, efter att det i båda fallen blivit så att sångarna hoppat av, men hans huvudinstrument var saxofon och keyboard. Första singeln spelades en del i Radio Stockholm och Cocktail turnerade med artisterna Chris Owen och Paul Rein.
Electra hade ett förlag, Edition Liberty, som distribuerades av Southern Music – numera Peer Music. En dag kallade chefen där, Hasse Skoog, in Lars för ett samtal. Då var Cocktail redan droppade från skivbolaget.
– Han sa att han hade en bra nyhet och en dålig. ”Den dåliga är att vi inte tror på det ni håller på med”. Det var en riktig smäll. ”Den goda då” undrade jag? Och då erbjöd han mig jobb. Han tyckte att jag hade bra idéer generellt men att jag inte skulle hålla på som musiker. Så jag började där.
Har du någon utbildning för det du jobbar med?
– Nej. Jag har gått utbildningar internt. BMG hade en hel del sådana. Men jag är långt ifrån någon akademisk bakgrund.
– Däremot är jag rätt så skarp när det gäller den juridiska aspekten på copyright. Det bygger på att jag suttit i en massa olika sammanhang genom åren, ställt frågor och läst på. Jag sitter just nu i styrelsen för Stim, Musikförläggarna och har tidigare tidigare suttit i styrelsen för internationella ICMP, som är en lobbyorganisation för vår sida av branschen med huvudsäte i Bryssel.
Det var 2007 som Lars Karlsson blev VD för Warner Chappell Scandinavia. Och för fyra år utvidgades ansvarsområdet. Dåvarande chefen Dave Johnson, undrade om han var intresserad av att arbeta med den tyska marknaden. Dave hade en känsla av det behövdes en del förändringar men själv satt han i New York. Innan det blev något av det hela hann Dave sluta och med nya och nuvarande chefen Cameron Strang tänkte Lars att projektet skulle rinna ut i sanden.
Så blev det inte. Istället blev uppdraget mycket konkret.
– Han sa ”jag vill att du är i Hamburg om en vecka”. Min uppgift från början var att titta på alltifrån det finansiella till organisationen och vad vi hade för sajningar. Då var jag inte säker på om det här skulle vara länge eller kortare uppdrag. Men jag gjorde jobbet och kom med mina förslag på förändringar och Cameron bad mig genomföra dem.
Det ledde så småningom till att uppdraget blev permanent.
Att vara VD för två olika marknader låter som ett stort uppdrag?
– Ja det är det. Jag har ingen 40-timmarsvecka kan jag säga.
Och inga bebisar hemma kanske?
– Nej inga bebisar. Jag har fortfarande familjen kvar, men ibland undrar jag när jag sticker nyckeln i dörren. Men barnen är större, den yngsta är 15, så de är nästintill i vuxen ålder. Och naturligtvis, utan en supportande fru som jag har så skulle det inte funka.
Vad finns det för skillnader mellan den tyska musikmarknaden och svenska?
– Väldigt mycket är inte alls olikt. Men den stora skillnaden är ju att det fortfarande säljs skivor i Tyskland, vilket innebär att album fortfarande är en intressant produkt att skapa. Det finns också en väldigt lukrativ livescen i Tyskland.
– En annan stor skillnad är att det är väldigt decentraliserat. Vi har själva två kontor, ett i Hamburg och ett i München. Våra A&R’s sitter i München och administrationen, finans och sync sitter i Hamburg. Att jag ändå har kontor i München beror på att min Head of A&R bor där och inte kan tänka sig att flytta därifrån och hon är bara för bra för att inte hålla kvar.
München är ett händelserikt musikcentrum. Där ligger exempelvis Sony, berättar Lars. Men även Frankfurt, Köln och Mannheim – som har motsvarigheten till svenska Musikmakarna-utbildningen – är viktiga musikstäder.
– Du kan inte vara i en stad bara, i varje fall inte som förlag. Du måste röra på dig över hela Tyskland om du ska täcka in det mesta. I Berlin ligger de flesta bolagen, men det räcker inte att vara bara där.
En annan stor skillnad på svensk och tysk musikbransch är att Tyskland inte exporterar musik på samma sätt som Sverige, även om artister som Robin Schulz och Milky Chance haft internationella framgångar de senaste åren. Få tror att deras musik kan nå utanför de tyska gränserna och skriver man på tyska är det förstås svårt, menar Lars. Men i ett land med 80 miljoner invånare finns publik som räcker till många utövare. Det är inte alltid värt risken att tappa sina fans genom att byta språk. En svensk låtskrivare som verkat i Sverige med begränsad framgång kan utlandssatsa utan att förlora så mycket.
– Det finns en väldigt intressant hiphop/rap –scen där det tyska språket fungerar bra, men den kommer knappast att nå utanför de tyska gränserna. Men producenterna bakom gör saker som jag inte riktigt tror finns någon annanstans. Min idé är att försöka locka dem att ta in lite mer popelement i vad de gör och våga tro på att de kan nå ut. Då tror jag man kan hitta nåt. Inte som blir som Max Martin eller Wolf Cousins eller nåt sånt, men som kan addera nånting nytt.
Har det uppstått en massa svensk-tyska samarbeten till följd av att du är VD för båda marknaderna?
– Vi har testat några saker. Ilya var nere i Mannheim, och samarbetade med en av våra största samarbetspartners, sångaren Xavier Naidoo. Jag visste det inte då, men Xavier visade sig vara en av Ilyas idoler. Han hade samarbetat med amerikanska artisten Rza på en låt som heter Ich kenne nichts, som Ilya varit helt såld på. Ilya var fantastiskt talangfull, men ingen brydde sig då. Så någonstans måste man hitta en inspirationskälla. Det blev aldrig nånting av det men att få känna att man kan lyckas med nåt är viktigt, så det samarbetet satte jag ihop.
– Men annars har jag först nu börjat hitta några samarbetsmöjligheter som faller sig naturliga. Det finns en ganska stor gangsterrapkultur, baserad i Düsseldorf. Där sitter några killar som är 21 till 23 år som producerar. Det kommer aldrig att spelas på radio för texterna är alldeles för brutala, men det är jätteintressanta produktioner. Så där jobbar jag lite. Jag var till och med på en gangsterrap-julmiddag förra året (skratt).
Hur var den?
– De är väldens gulligaste. Det är lite som när man träffar hårda metalmänniskor och de visar sig vara jättesnälla. Det här är litegrann samma.
Du har ägnat mycket tid genom åren åt frågor som rör upphovsrätt. 2010 skrev du en debattartikel med rubriken ”En verklig generationsfråga”, om följderna av den illegala fildelningen. En ganska dyster framtid målades upp, där kvaliteten på svenska musiken skulle kunna påverkas negativt och där svenska låtskrivare skulle få svårt att försörja sig. Är du fortfarande orolig för kvaliteten på svensk musik framöver?
– För att ge ett exempel så jobbade vi med Ilya i över åtta år och investerade stora summor innan Wolf Cousins hände och han började tjäna pengar. Och många kommer ju aldrig dit, men om vi inte kan ta riskerna och finansiera låtskrivare så kommer det aldrig att komma något underifrån. Det blir bara de som det händer snabbt för som är välkomna in i systemet. Det är en extrem linje jag målar upp, men det finns en stor risk att vi hamnar där.
Text och foto: Christel Valsinger
Fakta/Lars Karlsson
VD för Warner Chappell Music Scandinavia & Germany
Andra uppdrag: sitter i styrelsen för Musikförläggarna och STIM.
Lyssnar på just nu: I bilen hit – Katy Perry, Rammstein och Radiohead. Jag har en spellista med bra låtar, det spelar ingen roll vilken genre det är.
Husgudar: Tre stycken. David Bowie är störst. Sen Peter Gabriel och Kate Bush.
Första skivan: Johnny Winter – Still Alive and Well