Att Aftonbladet dagen efter Robert Brobergs bortgång gjorde en helt grå tidning, bara sidorna om ”Robban” var i färg, säger en del om statusen i honom hos oss som växte upp under hans storhetstid.
När Broberg i skiftet mellan 60 och 70-tal sprutade ur sig låtar som Båtlåt, Det som göms i snö, Vatten eller Uppblåsbara Barbara satte han färg på ett folkhem som sprakade av växtvärk, men som inte alltid målades i de starkaste kulörerna.
Själv är jag gammal nog för att jag redan då skulle inse storheten i hans dubbelmeningar och ordekvilibrism. Men samtidigt ung nog för att ha upplevt hans låtar med den barnsliga förtjusning som de måste ha skrivits.
Att ”Robban”, född 1940 i Solna, var en natur med många sidor och djup insåg jag först när min dåvarande uppdragsgivare rocktidningen Schlager porträtterade honom i början av 1980-talet.
Då hade han lämnat Robert Broberg bakom sig och kallade sig Zero. Han bodde i USA och siktade en tid även på att etablera sig där. När han misslyckats och senare passerade redaktionen minns jag några ordväxlingar med en artist som hade glimten i ögat och en aldrig sinande skicklighet i att välja sina ord. Men som också var öppen med sina mörka sidor, det han beskrev som att åka ”in i den svarta tratten.”
Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att göra någon längre intervju med honom. Däremot hade jag 2009 nöjet att hamna intill honom när han på Berns Salonger fick Musikförläggarnas Lifetime Achievement-pris. Broberg hade ett tajt schema den dagen, han skulle framträda i Uppsala några timmars senare. Han var redan märkt av Parkinsons sjukdom. Bara två år senare skulle han komma att ta hjälp av en god man. Men tycktes ändå bekymmerslös när vi talade om svensk poesi, om nämnda Zero-perioden och vad man kunde och inte kunde säga i ett tacktal.
Allt slutade med att han aldrig höll på att lämna scenen och fick skickas i limousin till Uppsala. Detta efter ett framträdande, komplett med blå akustisk gitarr och högläsande ur hans då aktuella bok, som rev ner de längsta och livligaste applåder jag varit med om på en musikgala.
Hans låtkatalog kommer att leva för evigt. Förhoppningsvis finns även något outgivet. Dessa rariteter kommer i så fall att hanteras med varsamma händer av Ulf Börjesson, i dag på Warner, en av de som stod Broberg närmast.
Lars Nylin
