Tio i topp, Poporama, Discorama, Tracks, Videobeat, Popsmart, Kajs spellista och en mängd musikporträtt. Efter 44 år i public service tjänst packade radiolegendaren Kaj Kindvall i mellandagarna ner liststatistiken, sände sitt sista program och börjar sitt liv som pensionär.
– Intervju imorgon? Då har jag fem stycken bokade. Men på torsdag är det bara tre.
Jag har jobbat i samma radiohus som Kaj Kindvall sedan 2004, men att få till en intervju med honom under hans sista arbetsvecka visar sig vara svårare än jag trott. Han är själv lite förvånad över det stora intresset. Det mesta blev ju sagt när Tracks lades ner för snart fyra år sen.
– Jag var väl lite naiv kanske och tänkte att nu borde det inte vara så intressant. Men man kan ju aldrig vara missnöjd med att få uppmärksamhet och att folk berättar att de gillar det man gjort.
Du var min arbetsledare när jag började på P3 2004 och lärde mig hur man ska släppa ett intro snyggt – att inte låta rösten sjunka mot slutet utan skjutsa in lyssnaren i låten. Vilka lärde du själv av?
– Jag kommer inte ihåg varför jag började prata i intron. Det fanns säkert någon häftig dj i något program på 60-talet som gjorde det. Men det var ju inte vanligt i svensk radio då. Det skulle vara städat och man skulle prata färdigt.
Väckte det reaktioner?
– Ja det gjorde det, det var ju det där med att folk ville spela in låtarna i sin helhet. Men det fäktade jag bort. Jag gjorde ju program som skulle vara snygga att lyssna på.
Ett annat arv du lämnat till P3 i Norrköping är noggrannhet med fakta och vikten av att kunna presentera all musik med samma respekt och engagemang. Hur ska vi hålla liv i det med minskade resurser och samtidiga krav på högre produktionstakt tycker du?
– Det går ju mycket fortare att få tag i fakta idag. Under mina 40 år på radio har det uppstått en avgrundsstor skillnad. Förr tog det löjligt mycket tid att få fram de enklaste basfakta. Även om man ringde upp skivbolagen så hade de inte alltid svaren. När jag gjorde Discorama så satt jag och bläddrade i gamla tidningar i jakt på något jag hade i bakhuvudet att jag hade läst någon gång. Så det tog oerhört lång tid.
– Men när det gäller att vara noggrann så tycker jag att man ska ta sig tid till det.
Du har hela tiden jobbat med låtbaserade program. Är du själv en låt- eller albumperson?
– Numera är jag en låtperson. Jag har inte behov av en hel skiva om det inte gäller någon artist som jag är väldigt intresserad av sen tidigare. Jag tror att många nya lyssnare framöver inte kommer att veta vad album är. Det är nog mest skivbranschen som håller fast vid det formatet.
Vad tycker du är topplistornas roll idag?
– Fragmenteringen har ju pågått länge och pågår än. Vi lyssnar inte på samma saker. Det råder ingen konsensus så det är svårt att spegla den allmänna smaken. Så jag vet inte vad topplistorna har för funktion idag. I England, där topplistan har haft oerhört hög status, kunde man ju på 70-talet fråga vem som helst på gatan vilken låt som låg etta och alla visste. Det var allmängods. Idag vet folk inte.
Toppen av Trackslistan korresponderade ju inte nödvändigtvis med vad som toppade försäljningslistan. Vad tror du det berodde på?
– Under Tracks sista tio år växte ju kommersradion fram och med den en annan musik som lyssnarna kanske gick ut och köpte. I början av 00-talet var ju den framväxande indiescenen med exempelvis Håkan Hellström, stor på Tracks, men den sålde inte riktigt lika bra.
Vad ska du göra nu?
– Ta det lugnt. Min kropp skriker efter det. Sen blir det nog en hel del resor och så vill jag ägna mig mer åt intressen som kultur och bio.
Har du fått några jobberbjudanden?
– Nej. Det kanske kommer. Men det är inget jag söker. Just nu vill jag inte ha något som innebär fler deadlines eller att prestera.
Du är en stor filmälskare. Har du några tips på bra musikdokumentärer att titta på nu i helgerna?
– Road to Austin, om hur Austin i Texas blev den stora musikstad den är. Och så Take Me To The River, om ett gäng Staxlegendarer som träffas för att möta nya artister och lära dem om soul. Stax gillar jag mycket.
– Sen finns det en film som jag ser fram mot som heter All things must pass – the rise and fall of Tower Records, som handlar om vad det var som orsakade affärskedjans fall. Och det var tydligen inte Internet. Den verkar fascinerande.
Christel Valsinger (som gjorde research till Tracks en gång och därmed fick sitt namn nämnt i slutet av programmet…)
