Krönika 18 januari 2022

Valsinger: Lisa Nilsson ger en samlad röst åt en brokig bransch

Kultursektorn betår av så många olika typer av kreatörer och aktörer – som jobbar under så olika förutsättningar – att det kan vara svårt att tala för alla med en röst. Men i veckan som gick lyckades Lisa Nilsson ändå göra det. 

“Det handlar inte om några glada roliga hobbyarbetare, som är lyckliga över att få lite uppmärksamhet. Det handlar om människor som har jobbat hela sin liv, med otroligt stor yrkeskunskap.” När Lisa Nilsson tog till orda under ett möte i Riksdagen förra veckan satte hon fingret på känslan hos kulturarbetare över hela linjen – från enskilda frilansare till ledare för de stora företagen inom kulturnäringen – känslan av att inte tas på allvar.

“Det finns ett kulturförakt”, fortsatte Lisa Nilsson. “Vi tvingas hela tiden bevisa oss som om vi gick i skolan fortfarande”.

Videoklippet var överallt i mina sociala medier-flöden.  I den lokala kulturarbetargruppen, bland lokala och nationella arrangörer och bland musikervänner. 

Nilsson var inte ensam kulturarbetare på plats i årets första partiledardebatt i Riksdagshuset. Malena Ernman,  Sara Sommerfeld och Vicky von der Lancken var ytterligare några som markerade sin närvaro och ville höra vad våra folkvalda har att säga gällande kompensation till kultursektorn för en ny period av hårda restriktioner. 

Men så viktigt det ändå är med en frontfigur! I P1 Morgon dagen därpå tog Lisa Nilsson upp debatten med kulturminister Jeanette Gustafsdotter, som egentligen inte sa emot henne i någonting, men heller inte gav några besked om utökade stöd eller hur stöden ska utformas. 

Det är ju inte för egen del Nilsson tar strid, oavsett vad vissa Flashbacktrådar vill torgföra. “Efter 30 år som egenföretagare har jag en buffert, jag klarar mig”, underströk hon. Men branschen är full av frilansar som redan länge levt på låga arvoden och utan skyddsnät – eftersom de flesta är vana att klara sig själva och dessutom gör det så länge de kan utöva sitt yrke. Branschen består också – som många försökt kommunicera – av en rad olika yrkesgrupper, oumbärliga för livescenen. En mängd näringar (restauranger, hotell etc) är därutöver beroende av arrangerandet av konserter, event och mässor. 

Att de stöd som erbjuds denna sektor kräver så mycket redovisning att de som är berättigade till stödet ändå får avslag – det är en signal om bristande förståelse för hur kulturbranschen fungerar. Det är faktiskt rent stötande att en sektor som skapar så många arbetstillfällen, bidrar i så hög grad till svensk ekonomi och dessutom har så stor betydelse för människors välmående, inte möts med större respekt.

Det är många som är tacksamma att Lisa Nilsson ger dem en röst just nu.

Christel Valsinger