Nyheter 28 juli 2020

Sommarintervju: Mårten Aglander, ordförande Ifpi och VD Playground

En sommar med melonförsäljning blev till en fast övertygelse om att det istället var musik han ville jobba med. Nu har Mårten Aglander varit ordförande i Ifpis styrelse i tre år och VD för Playground i två. I en intervju med MI berättar han om de senaste åren, om skillnaden mellan att leda major- och indiebolag, om branschutmaningar 2020 och om musiken som präglade uppväxten.

 

Hur blev du intresserad av musik? 

– Jag fick lära mig spela och sjunga tidigt. Blev även tvingad att lära mig läsa noter av min pappa som var kantor och musiklärare. Jag kände att jag var bra på musik, en tillhörighet på något vis. Men mitt passionerade intresse fick jag nog när jag var sju år gammal och hade lyckats tjata mig till min första egna skiva, Sweet Desolation Boulevard. Omslaget var en gatefold med massa bilder från inspelningen på insidan. Jag försökte räkna ut vilka ackord Andy Scott tog från bilderna. Hur kunde de få gitarren att låta så där? Vår nylonsträngade Landola lät inte alls likadant. Vad betydde ”produced by”? Vad var RCA som stod överallt? Jag blev helt fascinerad av hela grejen. Den fascinationen för musik och allt runt omkring har aldrig lagt sig.

Hur blev intresset till något att arbeta med?

– Jag gick första året på Handels i Stockholm. På våren sökte jag deras stipendium för ett utbytesprogram med amerikanska universitet. Trots att jag hade jättebra studieresultat fick jag inte något stipendium. Jag fick inte något bra eller karriärsskapande sommarjobb heller. Istället fick jag skapa ett eget sommarjobb och startade melonförsäljning på stranden i Halmstad tillsammans med min lillebror. Fram till dess hade jag mest flutit med, saker hade liksom löst sig längs vägen, men den sommaren insåg jag att jag måste börja staka ut min egen väg framöver. Jag ville inte sälja meloner, jag ville sälja musik. Där och då bestämde jag mig för att satsa allt på att få jobba med att producera, paketera och marknadsföra musik. Efter att jag gjort det gick allt enklare. Det blev lätt att välja inriktning i studierna, jag valde helt enkelt det jag trodde jag skulle ha mest nytta av i musikbranschen. Jag läste branschlitteratur vid sidan om. Året efter fick jag sommarjobb på WEA Records av Sanji Tandan och jag fick stipendiet till USA, trots att jag nu hade mycket sämre studieresultat – stipendiekommittén tyckte att jag hade en så tydlig vision med vad jag ville få ut av USA-studierna. När jag var klar på Handels fick jag fast jobb på WEA, som då bytt namn till Warner Music.

Vilka artister hade störst betydelse för dig när du växte upp?

– Jag växte upp i Dorotea i Västerbottens inland. Det var mest hårdrock i olika varianter som gällde: Black Sabbath, Deep Purple, AC/DC, Motorhead, Judas Priest, Iron Maiden, och vidare mot Queen, Pink Floyd, Dire Straits. En dag i yngre tonåren sa en kille i vårt eget hårdrocksband ”Har ni tänkt på att Depeche Mode låter som hårdrock men med andra instrument?” och då öppnade sig en ny värld med artister från synt-världen. Depeche Mode är nog än i dag mina musikaliska favoriter, men jag har alltid varit så intresserad av musik att jag hittat favoriter i alla genrer. Whitney Houston ledde mig in i Soul/R&B. När jag fick det där stipendiet till USA valde jag att åka till Minneapolis för att det var Prince hemstad. Och jag såg honom faktiskt där flera gånger, på hans klubbar Glam Slam och First Avenue.

Du har varit marknadschef för Warner och VD för Universal. Sedan snart två år är du VD för Playground. Vilka skillnader har du noterat mellan att leda på major- och indiebolag?

– Det finns fler likheter än skillnader, men jag har mer möjlighet att direkt påverka företagets övergripande strategier på Playground. Det gör i sin tur att jag känner ett ännu större ansvar gentemot Jonas (Sjöström – MI:s anm) som äger bolaget men också gentemot de anställda och artisterna. Det får mig att tänka och agera mer långsiktigt än jag gjorde när jag jobbade på majorbolag. Jag känner också att vi värderar varje enskild medarbetare och artist mer, en konsekvens av att vi är mindre kanske, men också av kulturen och team-känslan här.

Du jobbade mycket med tv-reklam i dina tidigare roller. Saknar du den tiden? Vad motsvaras tv-reklam av idag?

– Vi pratade om det på kontoret lite nostalgiskt häromdagen, tänk om vi hade ett sådant vapen idag. Nu finns ingen motsvarighet. Med rätt produkt och rätt timing kunde man få helt makalösa effekter. Med tiden blev dock trycket på skivbolagen enormt från managements och utländska lablar att satsa på just deras artister. Och skivbolagen var inte svårövertalade – visst, det är för mycket TV-reklam för musik men ”om vi inte gör det kommer bara våra konkurrenter att fylla utrymmet” tänkte vi. Det gick inflation i kampanjandet. I början av 2000-talet kunde varannan spot i reklambreaken vara för en skiva. Istället för en boost blev det en typ av ”sunk cost” för att lansera musik, och den tiden saknar jag inte.

Det har gått tre år sen du blev ordförande för Ifpi. Hur har åren varit?

– Det blev mycket bråk första året i samband med att vi genomförde förändringar både i styrelsen och stadgarna, men efter en del finputsningar satte sig förändringarna ganska snabbt och jag tror alla håller med om att det blev till det bättre. För tre år sedan var vi t ex bara män i styrelsen. Inget fel på de männen, men självklart saknas perspektiv som vi fått in nu med en mer jämställd och modern styrelse med kvinnor och män, unga och gamla. Det finns mer att göra och just att branschen är inkluderande är viktigt för mig, jag tycker själv att jag blev så enormt väl mottagen när jag försökte jaga min dröm om musikbranschen som ung Doroteakille. Så skulle jag vilja att det kändes för dem som söker sig till vår bransch idag. Vad gäller stadgarna så behövde de göras om för att anpassas till en ny lag om kollektiv förvaltning som klubbats av riksdagen. Vi har fått till en uppdaterad beslutsprocess i stämman nu som ger ännu bättre skydd åt rättighetshavarna och mer transparens. Och vad gäller intäkterna som Ifpi drar in till rättighetshavarna så gjorde vi all-time-high förra året. Jag tycker också att vi har börjat hitta en väldigt bra form för vårt stora årliga evenemang Grammisgalan. Hade det inte varit för osäkerheten med corona skulle det mesta sett rätt bra ut nu. Nu har vi också förmånen att ha ett enormt kompetent kansli under ledning av Ludvig Werner som jobbar oförtrutet för vår branschs bästa, deras jobb betyder mest i allt detta. Så för att summera så har det varit en hel del jobb men ändå kul.

Vilken är den viktigaste frågan för musikbranschen idag, skulle du säga?

– Att live-branschen kommer ut helskinnade på andra sidan corona. Musikbranschen är ett stort ekosystem där helheten är beroende av spetskompetensen i de olika delarna. Just nu står en stor del av branschen i träda, och många långsiktigt viktiga funktioner faller helt utanför de stödinsatser som satts in.

Vad ser du för effekter på musikutgivningen redan nu och vad kan hända på sikt?

– Vi skivbolag har klarat oss ganska bra nu på kort sikt, men live-relationen med artisterna är enormt viktig. Så även om vi fortsatt att släppa musik i ganska högt tempo under den här perioden tror jag inte att den musiken vi lanserar nu får samma fäste i människors hjärtan som den skulle fått om publiken också kunnat möta artisterna och musiken ute i verkligheten

Har du själv i någon av dina branschroller fått tänka om och nytt under våren?

– Ja, Playground har mycket musik av den typ som jag tror är extra beroende av samspelet med live-sidan, och vi har hållit inne med en del repertoar som vi och artisterna tror inte skulle nå sin fulla potential i dagsläget. Just nu planerar vi för att saker återgår till normalläge under 2021.

Det startar fler och fler bolag för musikutgivning som gör en poäng av att ”stå på artistens sida”, genom att t ex låta artister behålla masterrättigheter. Det verkar vara underförstått att traditionella skivkontrakt är dåliga för artisten. Hur tänker du kring det?

– Det är bra att det finns många olika möjligheter för nya artister, men man kan inte säga att det finns en kontraktstyp som är bättre än någon annan. Vilken modell som är bäst beror på artistens behov och preferenser. Några ”traditionella” skivkontrakt finns i praktiken inte längre. Jag kan nog säga att vi har lika många kontraktstyper som vi har signade artister idag. I vissa fall äger vi rättigheterna till mastern, i andra fall äger artisterna mastern. Som artist måste man ha klart för sig att om man vill ha hjälp med sin karriär av en stab av människor med expertkunskaper måste man dela med sig av sina intäkter på ena eller andra sättet. Det viktigaste som vi har att erbjuda är vårt arbete med att få musiken att sälja. Om du inte får snurr på din musik spelar det inte så stor roll vilken royalty du har eller vem äger mastrarna.

Tror du det kommer att förändra hur skivbolagen sluter avtal?

– Den processen har redan pågått under en lång tid, framför allt driven av ny teknik gjort att det blivit billigare och enklare att spela in i hög kvalitet. Licensavtal, dvs där artisten äger sin egen master och licensierar den till ett skivbolag har börjat bli mer regel än undantag.

Vad händer på Playground framöver?

Mando Diao gör mycket TV-program och live-streamingar under sommaren och släpper även några spår på engelska som ackompanjemang till senaste albumet I solnedgången. Lena Philipsson gör ”Allsångscenen är din” på Skansen i augusti. Smith & Thell är i studion och färdigställer nytt material. Uno Svenningsson och Tomas Anderson Wij kommer med nytt under hösten. Roxys nya signing, Victor Thell-producerade Rymdpojken släpper singel i augusti. I augusti skulle också stora delar av vårt utländska artiststall spelat på Way Out West, men så blev det ju inte. Men så ska jag och de flesta av oss ha semester så klart, det ska bli skönt!

Vad lyssnar du på i sommar?

To Be True med Julia LoganLet Love In med Big FoxHa dig igen med Victor Leksell (som han skrivit tillsammans med bl a Rymdpojken), Pelota med KhruangbinVolcano Man (barnens favorit) med Will Ferrell och Molly Sandén,  En stilla depression med Lena PhilipssonMy Rajneesh med Sufjan Stevens (första 5 minuterna), Save Your Tears med The Weeknd och Il Mundo med Jimmy Fontana.

Christel Valsinger