Nyheter 13 augusti 2019

Way Out West fortfarande bland de bästa

Det var kanske inte det starkaste headliner-året. Men med en kvalitetssäkrad artistuppställning och ett allt mysigare festivalområde håller Way Out West ställningarna som en av Sveriges bästa festivaler.

Det är svårt att inte prata väder när det kommer till Way Out West. Alla utomhusfestivaler är naturligtvis beroende av regnfria prognoser för att bli lyckade, men sedan Way Out West de senaste två åren bjudit på klassiskt ”Göterborgsväder” var snackisen inför 2019 års upplaga lika mycket väderprognosen som artistuppställningen. Den sistnämnda hade ju drabbats av några försmädliga avhopp under sommaren (Cardi B, Mabel bl a), men där det först såg ut att bli regn i tre dagar blev det nu bara blött under lördagen. Kanske var det därför stämningen var så extra trivsam i år? Polisen kallade årets festival för ”extremt lugn” och inte ens toaköerna var tillräckligt långa för att väcka förtret.

Området blir också allt snyggare för varje år, med piffade bar- och restaurangområden och mysiga platser att bara sitta ner på. Dessutom finns nu fler sittområden med tak, vilket behövdes när himlen till sist öppnade sig under Cherries spelning på Azalea under lördagseftermiddagen. Det gav Little Dragon en lite extra stor publik i Linnétältet, dock inte oförtjänt. Göteborgsbandet har vid det här laget en diger repertoar att välja från och Yukimi Naganos röst imponerade.

Förutom vädret var det ju då artistuppställningen som diskuterades över plastmuggarna. Var någon dag egentligen slutsåld? På fredagen släpptes ett antal tvådagarsbiljetter som antydde att så inte var fallet. Kanske räckte inte The Cure, Solange och Stormzy som internationella headlinernamn. Att Jorja Smith är en kvalitetsartist är det inget tvekan om, men som ersättare till megastjärnan Cardi B är hon lite svag.

Men att Sverige har artister som kan hantera de stora scenerna och har tillräckligt med publik för det är tydligt. Veronica Maggio, Jireel, Seinabo Sey, Titiyo och Cherrie gjorde alla toppspelningar på Azalea och Flamingo. 

Nya upptäckter gör man gärna i Linnétältet eller ute på de mindre scenerna som tar över festivalen när Slottskogen stänger runt midnatt. Japansk-amerikanska Mitski gör en egensinnig mix av indiepop och grunge, visualiserat med en koreografi som innefattade bord och stol på Linnéscenen under fredagen. På samma scen fick jag också mitt första möte med Khruangbin. Den amerikanska trion är inte några nykomlingar på musikscenen (startade 2004), men mixen av soul, funk och psykedelia – till stor del instrumental – kändes otroligt uppfriskande.

Frächt kändes också samtalen och livepoddarna uppe på Höjden, ett scenområde lite avsides från konsertområdet. Här höll musikjournalisten Annah Björk ett brandtal för jämställdhet i musikbranschen och läste ur sin bok Ni måste flytta på er. Här gjorde också Linnea Henriksson intervjuer och höll i panelsamtal under namnet Equalizer Talks. I fredagens diskussion deltog Sabina Ddumba, Cherrie, Jill Johnson och Amie Bramme Sey och vi fick höra om artisternas erfarenheter från musikbranschen, med fokus på jämställdhet. Cherrie vittnade om svårigheterna att hitta någon som var intresserad av hennes perspektiv som låtskrivare – ”alla sa till mig att ingen vill höra om orten” – varför hon valde att starta egen label. Hon lärde sig också tidigt om produktionsteknik för att kunna ha kontroll i studion och inte bli överkört av manliga kollegor.

Under lördagen hölls ett liknande panelsamtal, men med manliga gäster. Titeln ”Jämställdhet – en kvinnofråga?” satte fokus på vems ansvaret är för att föra samtalet framåt. Dennis Lyxén, Felix Sandman och duon Bennett fanns på plats för att diskutera. De lyfte bland annat rädslan för att säga fel saker för att man är ovan att diskutera feministiska frågor och att man snabbt blir uthängd på sociala medier om man gör det. Bennett menade att man kan lyssna och lära sig innan man uttalar sig om jämställdhet på sociala medier. Dennis Lyxén slog fast att han ofta pratar om feminism från scenen, men att han då vänder sig till den manliga delen av publiken och att han aldrig skulle göra sig till uttolkare för kvinnor. 

Favoritspelningarna då? Personligen har jag längtat efter att se franska Christine and The Queens live sedan jag upptäckte henne förra hösten (se min swoonande årskrönika här). Tillsammans med sina skickliga dansare leverade hon också en urstark föreställning, byggd runt hennes melodiska 90-talsinfluerade klubb-pop och budskapet om en trygg plats för alla människor. Definitivt det bästa jag sett på scen i år.

20190809
FOTO: Hilda Arneback

Att The Cures spelning skulle bli en så stark upplevelse var mindre väntat. Jag såg dem live flera gånger under sent 80-tal och tidigt 90-tal, och var ett stort fan. Men att låtar från 30 år gamla albumet Disintegration skulle låta så mäktiga och gripande idag? Att den sammanbitne Robert Smith sedan plötsligt pratar och skojar före den 30 minuter långa hitkavalkaden till extranummer gör inte saken sämre heller. Rösten är för övrigt helt intakt.  

Andra upplevelser som måste nämnas är Veronica Maggios hitspäckade och euforiframkallande konsert under fredagen och Titiyos mer nedtonade, men lika lysande under lördagen. Med en familjebild projicerad bakom sig på scenen berättar hon om sin pappa och sin uppväxt och väver in musiken från sin långa karriär i historien. Det är gripande och vackert.

Stormzy under lördagskvällen stod för festivalens mest energiska inslag och skapade fest i samklang med publiken från inledande Know Me From till avslutningen med svenska Aden x Asme, samarbetspartners på en remix av Vossi Bop. Här dansar jag upp den sista orken, innan Solange avslutar festivalen med sin vackra, drömska soul.

Christel Valsinger

Foto Christine and the Queens och The Cure: Hilda Arneback

Foto Equaizer talks: Sophie Bordenave