Krönika 9 oktober 2018

Grattis Spotify, 10 år!

MI:s Lars Nylin minns sitt första möte med Spotify. Och hur fel han fick.

Plötsligt när vi promenerade längs Humlegårdsgatan i Stockholm pekade min vän mot ett fönster. ”Där inne skapas det svensk musikhistoria, lita på mig.”

Jag sneglade mystifierad snabbt mot nämna fönster. Men lunchen vid Östermalmstorg lockade mer och det var först när vi satt vid dukat bord som jag frågade vad det var som på gång i lokalerna på Östermalm.

Beskrivningen av Spotify, för det var de som smög bakom fönstret, gjorde mig inte klokare. Det var 2008, jag hade just blivit uppsagd från ett av många knäande skivbolag, Pirate Bay regerade, iTunes fäste inte i Sverige, Facebook och YouTube tycktes som framtiden för att kommunicera musik på ett legitimt sätt. Jag hade bara hört talats om några få av personerna bakom det förmodade underverket.

Beskrivningen av Spotifys idé, och de uppenbara problemen att få med sig hela musikbranschen, summerades strax till att utmaningarna tycktes oöverstigliga.

Jag log ett snett leende och konstaterade floskeln ”vi får väl se” medan jag tyst tänkte ”om det trots allt går bra hoppas jag att de ringer mig.”

Det senare hände aldrig. Det andra hände med sådan mäktighet att det tio år senare gång på gång kan konstateras att Spotify inte bara skrivit svensk musikhistoria. Daniel Ek & co har skrivit global bransch- och techhistoria.

Det må finnas andra tjänster som är större i antal användare (kinesiska Tencent) eller resursmässigt ännu större än Spotify (Apple).

Men Spotify ÄR streaming. Även i de få stora marknader där streaming fortfarande inte är allmängods är det Spotify som är referensen. Men vad mer är: de är det även i USA, trots att Apple numera sägs öka kraftigare än svenskarna. Spotify har blivit mer än en musiktjänst, Spotify är en livsstil.

Orsakerna har konstaterats så många gånger att även detta känns som floskler. Men okej, vi kör en runda till: svensk entreprenörsanda a la Ikea och H&M i kombination med svensk tech-anda a la gamingbranschen eller Skype. Någonstans vill jag också tro att svensk musikbranschs eviga nyfikenhet – det är ingen slump att popvärlden sökt sig hit sedan Beatles dagar, och innan detta jazz – har spelat en stor roll.

Spotify är ännu inte perfekta. Och då tänker jag inte på koncernens finanser utan själva tjänsten. Men den är klart närmast perfektion om man jämför med de ledande rivalerna. Den är snygg och användarvänlig, koncept som ”Discover weekly” och ”Release radar” är smått geniala, liksom åtskilliga tematiska spellistor. Kritikpunkter som svag ersättning till musiker är ytterst indirekt kopplat till Spotify själva. Detta är del av en så mycket större diskussion om var branschen landat efter det paradigmskifte som Spotify varit en dieseldoftande motor i. Att jag överhuvudtaget tar upp det beror på att det i mina nätverk brukar bli första reaktion efter texter som denna.

Som del av den mogna användarskaran är den totala fokuseringen på topp 50 och ”frontline” en evig käpphäst. Men där handlar det ju om hur Spotifys skyltfönster dukas. Bortom det finns det saker att utforska för att fylla ytterligare en livstid och därtill många professorsgrader i ämnet algoritmer.

Men detta avhandlar vi vid annat tillfälle. Här och nu vill jag bara kort gratulera till det jag inte förstod den där lunchtimmen på Humlegårdsgatan 2008.

Grattis till tennbröllopet, Spotify.

Lars Nylin