Först bör det sägas: jag tycker att U2:s nya album Songs Of Innocence är helt okej. Undertecknad prenumererar inte på beskrivningen att irländarna är ett band som passerade bäst-före-datum för 20 år sedan. (Om de ens var bra då.) De har gjort lysande saker efter millenniet och gör det även i några låtar här.
Men sedan blir det genast mer komplicerat. Är det spam när Apple sänder iväg 500 miljoner U2-album till iTunes-kunder som inte bett om detta? Som Apple gjorde i förra veckan.
En hel del anser uppenbarligen det. Följden har blivit att det gett fler rubriker att Apple berättat hur man gör för att deleta albumet än om plattans innehåll.
Branschens gurutyckare nummer ett, amerikanen Bob Lefsetz skriver i sin blogg i en text riktad till U2:s färske manager Guy Oseary: ”It’s almost like they don’t live in the real world, like they think their crap doesn’t stink, like since their intentions are good, we can’t question their actions”. Detta som följd av att Oseary till tidningen Mashable korthugget sagt: ”If You Don’t Like This Gift, Delete It.”
Personligen rycker jag på axlarna åt spamvinkeln. Jag deletar ändå varje morgon ett par dussin illa skrivna förslag om lån. Det gör inte ont i tummen att slänga ett till.
Att U2:s metod skulle bli regel känns också osannolik. Hur många erbjuds 700 miljoner kronor av Apple – det är summan som nämns i samband med U2? Alternativt: hur många har råd/lust att köpa sig den vägen till fansen. Man kan trots allt i fallet Apple snart lika gärna gå via Beats?
Däremot är detta en gigantisk spik i albumformatets redan ruttnande kista. Efter gratiskampanjer av detta slag från exempelvis Prince, Beyoncé och nu U2 känns det snart förbi att en ledande artist lanserar ett album med en prislapp enligt konvention. Gratisformatet blir dessutom i sig för många, i synnerhet elaka krönikörer, en indikation på att det inte är ett fullödigt album. Det är ingen bra start för en platta.
U2 borde ha nöjt sig med ett halvdussin låtar, de starkaste låtarna. De hade då skapat en känsla av återkomst, de hade också haft långt bättre läge att hålla liv i ett albumformat som de fortsatt älskar – det är i alla fall intrycket jag får av tiden de lagt ner på Songs Of Innocence.
Hade de haft ett mästerverk bland låtarna, skulle de självklart ha nöjt sig med det spåret. Då hade de rentav haft chansen att hänga med i den virala stormen, den som de så oblygt är sugna på att få dras med i.
Ingen kan hindra U2 från att ge bort Songs Of Innocence, men de sågar i The Joshua Tree med vass klinga när de gör det.
Fotnot: i bakgrunden på bilden till ”Nylin” syns U2:s sommarhus på franska rivieran. MI är alltid på plats där det händer…
Lars Nylin
