Nyheter 24 juli 2014

IN MEMORIAM Christian Falk

Christian Falk. Foto: Mattias Ahlm/SR

Det första jag tänker på när beskedet kommer att Christian Falk är död är en kylanläggning.

Jag hade det ofta omtumlande nöjet att vara inblandad i Christians båda egna album. Vid ett tillfälle, vid inspelningen av albumet People Say, skulle vi ses för att lyssna på inspelningar han gjort med Robyn. Men detta blev inte Christians fokus för mötet. Istället ville han att jag skulle se till så att skivbolaget jag jobbade på köpte den anläggning som kylde luften i hans studio. Han trivdes inte med den, tyckte luften blev för torr, och skrattande ställde han mig inför ultimatumet: köpte vi inte anläggningen fick jag inte lyssna på låtarna!

Det känns inte konstigt att inleda en minnestext över Christian Falk med en sådan tramsig anekdot. Jag kände honom inte särskilt väl, vi umgicks aldrig privat, men ändå törs jag påstå att sådana upptåg som den i inledningen säger en del om Falk. Han var en ögonblickets kille. Infallen var otaliga, med sin lite vassa ljusa röst kunde han vara lite väl ”på” ibland. Men i botten var han, i brist på en mer pricksäker beskrivning, en oerhört snäll kille.

Christian Falk syntes först i bandet Madhouse i skiftet mellan 1970 och 80-tal. I ett i grunden rocktraditionellt band fick han in såväl New York-funk som New Orleans-rötter i sitt redan då grymt svängiga basspel. I Imperiet blev han intill Joakim Thåström ledande svensk rockstjärna, en sorts svensk Keith Richards fast på annat instrument. Han var stolt över rollen, men det märktes att han inte såg uppgiften som musikaliskt klockren. Strax efter Imperiets upplösning 1988 befann han sig istället i epicentrum av explosionen för urban svensk musik. Det spelade ingen roll om det kallades hiphop, soul, R&B, house, uppdaterad funk eller electro, det kändes som om Falk alltid fanns i faggorna.

Märkligt nog dröjde det till 1999 innan han gjorde sitt första album under eget namn. Eller så var det inte alls konstigt, Christian Falk var alltid främst en musiker och rytmentusiast. Det var först när han såg ett eget album, Quel Bordel, som det bästa sättet att få ut alla sina kärleksverk som han valde att exponera sig under eget namn.

Succén blev mäktig. Quel Bordel belönades med tre grammisar, sålde guld, låten Make It Right blev därtill topp 10 i många länder inklusive England. Att gästsångaren Demetrius hade utreseförbud från Storbritannien och inte kunde göra PR blev mest en huvudvärk för oss Warner-människor som jobbade med plattan. Christian var lite frustrerad, men det fick räcka, strax kom axelryckningen och ett avväpnande garv.

Av en slump fick jag senare på ett annat bolag, Bonnier Amigo, även arbeta med hans andra soloalbum, 2006 års People Say. Det innebar ungefär samma resa. Underbara låtar från vitt skilda genrer, men också smått galna idéer om logistik och PR.  Även nu blev det en grammis som belöning.

I juni i år träffade jag honom sista gången. Årets presentatörer av Sommar i P1 skulle presenteras och Falk var en av dem. När jag gick fram för att säga hej märkte jag att han var långt mer sliten än motiverat av de år som gått sedan vi senast sågs. Han sa ett artigt men kort hej och gick sedan raskt till en väntande taxi innan vi murvlar började uppvakta Sommar-gänget. En gemensam bekant på plats fick berätta sanningen: Christian var långt gånget sjuk i cancer i bukspottkörteln. Till sist visade det sig att han inte hann överleva sitt Sommar-program, som dock var förinspelat och sänds som planerat.

Om vi köpte kylsystemet? Självklart, när Christian Falk satte den sidan till var det inte läge att krångla. Dessutom var låten med Robyn, Dream On, helt ljuvlig. Tack för rytmerna och låtarna, Chrillan.

Lars Nylin