Nyheter 13 februari 2014

IN MEMORIAM Alice Babs (1924-2014)

Alice Babs. Namnet har liksom alltid funnits där. Från Swing It Magistern över Come Sunday till de lysande album hon gjorde så sent som i 80-årsåldern. Nu är hon borta, hon blev 90, och tyvärr blev slutkapitlen dystra, med den märkliga historien kring en tv-dokumentär. Sorgligt i många bemärkelser.

Hur summerar man i några korta ord en artist med så lång meritlista. Svar, det går inte.

Personligen har jag mest relation till åren då hon gjorde klatschiga låtar ihop med Charlie Norman, för skivbolaget Metronome. Och till de allra sista studioalbumen.

Men för de flesta som följt henne ligger troligen tyngdpunkten under åren med Duke Ellington och Johnny Hodges. Alice Babs var aldrig nyskapande eller stilbildande, men under de åren visade hon hur ohyggligt starka instrument en röst och ett hjärta kan vara. Hon öppnade många dörrar till jazzen även för människor som normalt inte rörde sig i sammanhanget.

Själv mötte jag henne kort runt millenieskiftet. Hon hade spelat in albumet Don’t be Blue med Nils Lindberg i Atlantisstudion och en medverkande musiker tipsade mig att jag som a&r borde försöka ta det till något av de lite större bolag jag jobbade med vid tiden.

Jag, som ärligt talat trodde att Alice Babs i princip pensionerat sig, hon var nästan 80, tackade artigt nej.

I dag kan jag sörja att jag inte visade större intresse. För faktum är att just där, i slutskedet av skivkarriären gjorde Alice Babs några av sina starkaste inspelningar och framträdanden.

Jag påminns om det när jag råkade vara i hennes andra hemtrakt, på den spanska sydkusten, vid dödsbeskedet. En bekant till henne spelar då upp undersköna If I Were Eve, av John Lewis.

Tack för sången och musiken, Alice Babs!  

Lars Nylin