I snart 30 år har Marie Dimberg drivit eget management. Lika länge har hon funnits vid Roxettes sida – till och med längre, om man räknar tiden på EMI. I ett samtal med MI pratar Marie om det nära samarbetet med Per Gessle, den förändrade managerrollen, svensk ålderism och om att jobba i London under britpopens glansdagar.
Vi ses på Pet Sounds Bar i Katarinahuset en tidig eftermiddag i juni. Lunchrusningen är över och vi är ensamma bland borden utöver lite personal och verksamhetens branchbekante chef Johan Lindgren. Han vet såklart vem Marie är. De flesta med lång bakgrund i musikbranschen känner igen henne.
Hon inledde karriären på skivbolaget EMI i början av 80-talet, där hon bedrev framgångsrikt arbete både lokalt och internationellt, innan hon startade eget managementbolag 1997.
Sedan dess har hon drivit det egna bolaget under flera namn och i olika konstellationer, men med flaggskeppet Roxette som konstant klient. Som den enda svenska akt med fyra ettor på Billboard Hot 100 (The Look, Listen To Your Heart, It Must Have Been Love och Joyride) är Roxette en av de största blågula musikexporterna någonsin.
I oktober är det 40 år sedan debuten Pearls of Passion släpptes och Marie Dimberg har varit med hela vägen. Hon är inblandad i det mesta som rör Roxette- och Gyllene Tider-stjärnan Per Gessle.
– Jag brukar säga att jag jobbar med Per Gessle Enterprises, för det är alltid så mycket på en gång. Hela det här med Gyllene-filmen (Sommartider, red:s anm) för två år sedan, turnén med Lena Philipsson, Roxette-musikalen… Vi håller på med en massa olika grejer som är projekt, fast inom hans värld.
Bland klienterna finns sedan länge också Loney Dear och Jonas Åkerlund medan det mångåriga samarbetet med Peter Jöback avslutades för en tid sedan. Båda kände att de inte kunde ge varandra så mycket mer än de redan gjort, säger Marie.
– Han var så ung när vi började jobba. Och då kändes det till slut som att vi hade dragit åt olika håll, att vi inte riktigt lyssnade på varandra. Det är verkligen no hard feelings och vi är vänner. Jag håller kvar teaterkontakterna utomlands för honom.
Per Gessle och Loney Dear – det är två ganska olika typer av artister?
– Ja, det är det. Det har blivit så. Min mission har varit att försöka jobba med de som är bäst i sin genre. Jag jobbade med Lisa Miskovsky – som jag tyckte var bäst i sitt slag när det begav sig, som singer- songwriter. Agnes var bästa pop-prinsessan. Och när Peter Jöback gör sina musikalgrejer är han bäst i världen. Och jag har sett honom i världen. Han håller för det.
Vad är det som får dig att gå igång?
– Mycket är röster, tror jag. Röster och melodier. Det märker jag ju också nu när Per och Lena är ute med Roxette. Ingen kan mäta sig med Marie (Fredriksson, red:s anm) för hon… Marie var Marie. Men låtarna finns ju fortfarande och Lena gör dem till sina, samtidigt som hon försöker vara så trogen originalen som möjligt. Det är också av respekt för publiken, att inte göra om och hålla på för att man själv vill skina. Lena har en bärande röst som är helt annorlunda än Maries, men det funkar fantastiskt.
Marie Dimberg är också en av grundarna av svenska Music Managers Forum (MMF), där hon sitter i styrelsen. Organisationen har blivit allt mer synlig på senare år, inte minst genom galan MMF Awards, som firar människorna bakom kulisserna i musikbranschen.
Som en del av det europeiska nätverket European Music Managers Alliance (EMMA) har MMF under sommaren också gått ut med krav på att artister och låtskrivare inte ska pressas in i AI-avtal utan att få en riktig chans att tacka ja eller nej. AI-frågan har krävt en del inläsning för alla i musikbranschen på sistone.
Var känner du att du befinner dig yrkesmässigt idag?
– Jag skulle säga att jag fortfarande är hungrig. Det händer mycket i branschen, men sett till hela ekosystemet av musik är det fortfarande innehåll och kreativitet som gäller. Och där finns många spännande och nya utmaningar. Och så mycket ny bra musik!
– Eftersom jag har hållit på så länge och har erfarenhet från alla möjliga olika håll, försöker jag också att dela med mig av det, gärna till unga människor, genom att delta i paneler till exempel.
Letar du efter fler artister att vara manager för?
– Nej, det gör jag inte. Men däremot kan jag tänka mig att gå in som någon slags senior advisor i olika projekt. För även om form och distribution utvecklas och förändras så är det ju ändå artisteri det handlar om, om du vill bygga en långsiktig karriär.
– Men det måste finnas en grund, det måste finnas en vilja. Jag brukar använda mina fyra T:n: tur, timing, talang och teamwork. Det måste vara grunden. Sen ska man försöka hitta en väg fram och där känner jag att jag fortfarande kan bidra.
Det känns som att fokus har hamnat väldigt mycket på form och distribution numera?
– Och att det därför – nu talar jag för mig själv också – är svårt att åldras i branschen. Det är lätt att bli omsprungen av de som kan formen och distributionen bättre. Det är lite som att andra frågor kommer på skam – reach har blivit så otroligt viktigt. Men kärnan i att ha en reach måste ju ändå vara innehållet.
När Marie Dimberg själv började i branschen var förebilderna få. Görel Hanser var kanske den enda, säger hon. Dels för att hon var kvinna, men också för att hon tillsammans med Stikkan Andersson jobbade independent med management i ett Sverige dominerat av stora bolag.
– Men jag upplevde inte att jag hade någon nackdel av att vara tjej. Jag blev så otroligt väl mottagen, hade väldigt bra chefer. Ända tills man kom till något slags internationellt tak.
– Jag läste något så bra av Laura Liswood (grundare och ordförande för Council of Women World Leaders, red:s anm): ”There is no such thing as a glass ceiling for women. It is just a thick layer of men”. Let’s be clear about that. För mig har det liksom inte riktigt varit en issue, men jag tycker att jag ser att det är det idag. Väldigt många tjejer slutar, eller får sluta, och startar eget, medan väldigt många män hänger kvar på något sätt, i olika roller. Jag tycker att det finns mycket att uträtta utifrån det perspektivet och vill gärna engagera mig mer här.
Det fanns få management i Sverige när du startade ditt bolag 1997. Men sen dess har det hänt ganska mycket. Hur skulle du säga att resan har varit?
– När jag började tyckte framför allt skivbolagen och produktionsbolagen att det var jobbigt att det kom in en mellanhand mellan dem och artisten. Nu vill alla ha den, för att det är ganska bekvämt. Men det är ett mycket större ansvar som läggs på oss. Idag har nästan alla licens-dealar eftersom man gör sin egen master, sin egen produktion. Så det vi behöver kunna och förväntas utföra åt våra uppdragsgivare, är betydligt mycket mer än vad det var för 20–25 år sedan när jag började.
Vem får kalla sig manager? Det finns väl ingen legitimation för det?
– Nej, det gör det inte, men jag tycker att en del av de här utbildningarna som finns, som DMG och Musik- och eventarrangör i Nyköping, ger en ganska bra grund. Man behöver kunna lite olika saker. Sen finns det ju olika manager-typer. En del fokuserar på dealar, en del på content. Andra är väldigt kreativa. Det finns de som lägger ner sitt liv, medan andra är enbart rådgivande.
– Men man behöver ha basic knowledge om hur branschen fungerar. Det räcker inte med att vara en kompis som står och hejar på i ett hörn. Däremot SKA man heja på. Man ska stå där både när det går bra och när det inte gör det. Jag brukar säga att det är ett ensamt jobb att vara artist. Och då behöver man ha någon, en wingman, som står där även när inte allt går jättebra.
Men som artist vet man kanske inte om en manager har koll på vad den är bra på och intresserad av? Är det vad MMF försöker vara med och styra upp?
– Precis. Att man åtminstone kan guida människor. Som manager behöver du kanske inte kunna all juridik – men du behöver kunna läsa ett avtal. Vi kan visa dig: de här och de här finns.
Men när du blev manager hade du ingen sådan uppbackning?
– Nej, men jag hade nog aldrig vågat vara manager om jag inte hade jobbat i London.
Som lite av en påläggskalv på EMI hade Marie fått gå ett flertal utbildningar och placerades på bolagets internationella avdelning. Hon utsågs till Vice President för “International Pop Marketing” och blev stationerad i London 1995 -1996. Där jobbade hon bland annat med anrika labeln Parlophone och eftersom det här var britpopens storhetstid, innefattade det band som Blur, Radiohead och Supergrass, men också Paul McCartney, Tina Turner och Pet Shop Boys.
I London hade alla artister managers, men alla var inte bra, minns Marie. En del var kompisar som förmodligen hade fått jobbet för att de inte kunde spela något instrument. Men hon träffade också de som var “oerhört bra”. Roger Davies för Tina Turner. Chris Morris som jobbade med Blur. Radioheads management Courtyard. Och Jim Beach, som jobbade med Queen.
– Jim Beach var ju hård, men han var så otroligt strategisk och skitbra, helt enkelt. När han kom och sa ”vi ska göra en musikal av Queens musik” var vi skeptiska. Men han var tidigt ute med att exploatera katalogen. Otroligt smart.
Du sa att du inte har upplevt speciellt mycket motstånd i Sverige, att det inte har spelat så stor roll att du är kvinna. Men har du känt att du som manager behöver vara hårdare?
– Alltså, när jag kom in i början jobbade jag i och för sig på EMI. När vi först åkte med Roxette till USA hade folk väldigt svårt att förstå vem jag var. Vi var ju nästan lika gamla – eller jag var yngre än Per och Marie. Men jag har varit ganska modig, ganska orädd. Jag har liksom aldrig tänkt efter så mycket, bara kört på.
Är det bara så du är?
– Det är så jag är. Jag tror att det är hemifrån. Jag var pappas flicka, fick väldigt mycket support från honom. Jag kände aldrig att jag skulle ha någon slags nackdel av att vara tjej. Så jag tror det kommer därifrån.
Det är bra egenskap i din bransch, att vara orädd.
– En ganska nödvändig egenskap. Man måste ta chanserna när de kommer. Lena Philipsson sa någon gång – det var väl när hon var med i Melodifestivalen – ”det är bättre att säga ja, och så får det väl bli fel då.” Och för både Roffe (Rolf Nygren, chef EMI, red:s anm) och mina chefer i London fick man lov att göra fel. Det tycker jag är ett av de starkaste kvinnoargumenten – att man måste fan få göra fel. För killarna får det. De får göra fel flera gånger. Det är så du lär dig. Och då måste du känna att du inte får sparken, utan att du faktiskt har uppbackning.
– Roffes favorituttryck var: ”Jag tror inte på det, men gör det du.” Det var väl kanske inte så uppmuntrande, men då visste man att man i alla fall inte skulle få skit. Det värsta som kunde hända var ett ”vad var det jag sa?”. Jag tror många tjejer är livrädda för att göra fel idag, för du kan göra fel på så många sätt.
Man ska kunna promota sig själv också.
– Och det har alltid varit en svår grej för min generation. När jag började på EMI sa Kjell Andersson (känd A&R, red:s anm): ”Vi är oviktiga, det är artisterna som är viktiga.” Det är jag uppfostrad med. Att ta plats internt har jag i och för sig gjort, men externt – nej. Det är en utmaning för oss som jobbat länge i branschen.
– Det är tufft för unga på andra sätt, men de lär sig det här från början. Det ser ju likadant ut i hela samhället, att den ytliga exponeringen är så otroligt viktig. Det är lite farligt. Jag tycker att man ska bli promotad på kompetens.
Det var strax efter hemkomsten från London som Marie bestämde sig för att bli sin egen. Som Marketing Director på EMI stod hon plötsligt med 28 personer som rapporterade till henne – “det blev väldigt mycket budget, marknadsplaner och personalansvar”. Hon kom längre och längre ifrån arbetet med artisterna och det jobb hon tidigare hade påbörjat med Roxette rymdes inte längre i uppdraget.
Som egenföretagare blev Roxette istället hennes första klient och nästan 30 år senare samarbetar de fortfarande. I år fyller Roxettes debutalbum 40 år vilket firas med nya utgivningar i fysiska format. Just nu pågår även arbetet med att försöka ta Roxette-musikalen (Joyride the Musical) utanför Sverige. I höst går den upp i Malmö igen och 2027 i Danmark.
Hur är det att jobba med Per Gessle?
– Han är otroligt organiserad och målmedveten. Vi har jobbat ihop så himla länge att med vissa grejer känner jag hans gränser, att “här är det ingen idé att jag försöker”. Men han är också väldigt mottaglig och inspirerande och han får en alltid att gå ”the extra mile”. Per är ett otroligt positivt, passionerat och kreativt kraftpaket!
Varför funkar ni så bra ihop?
– Jag vet inte. Men det funkade faktiskt ganska bra från början. Första gången jag träffade Per var på Café Opera. Han sa ”Jag heter Per Gessle, jag är från Halmstad” och jag sa ”Jag heter Marie, jag är från Jönköping”. ”Åh är du från landet – då måste vi hålla ihop”, sa han.
– Och när vi började jobba så var jag ganska direkt i min approach. Jag hade ju inte fattat Gyllene Tider, jag bodde utomlands när de blev stora. Sen är det nog också att vi lärde oss tillsammans när allt med Roxette hände. Jag hoppas att han alltid har känt att jag arbetar hårt, är lösningsorienterad, stadig och 100% lojal. Och att jag alltid bara velat lyfta till nya nivåer och mål. Jag tror också att när vi började med Roxette och vi sa ”today Sweden, tomorrow the world”, och alla garvade liksom – så garvade aldrig vi. Det var allvar. Så här skulle det bli. Vi trodde stenhårt och jobbade 24/7 på det.
Du utsågs till musikbranschens mäktigaste kvinna, här på MI 2013. Betydde det någonting för dig?
– Ja, det är klart att det betyder något. Det visar ju att ens branschkollegor ser vad man gör. Man blir jätteglad.
– Det som var roligt också, ska jag säga, var ju att mitt bolag var så litet. Jag tror att Monica Ekmark kom tvåa och hon satt på Universal Music Publishing, som är världens största förlag. Nu gillar jag Monica jättemycket, men jag tror att det var det som gjorde att jag blev extra glad – att jag var en så liten spelare på en stor plan.
Har du ångrat något i karriären?
– Att jag inte tog mer betalt när jag kunde. Jag brukar säga till alla unga människor: “Be confident, not cocky.” Jag tycker inte att det är charmerande när man går in efter tre månader och kräver saker. Men man ska veta sitt värde. För mig var det väldigt mycket ”det är så kul att få vara med”.
– Sen tycker jag att vi skulle ha firat mer. Man ska liksom gräma sig en stund när det går dåligt, men man ska fan också fira när det går bra. Per är bra på att fira!
Jag såg att du fyllt 65. Förr var ju det pensionsåldern?
– Ja, jag får pensionärsrabatt på Ica.
Grattis!
– 5 procent!
Nu kommer det tillbaka, det där att du inte tog så mycket betalt i början.
– Exakt.
Har du tankar på att sluta jobba?
– Nej. Jag är fortfarande nyfiken men jag vill försöka hitta en bra balans. Den erfarenheten man skaffat sig, ska den bara försvinna? Det är väl bättre att försöka förvalta den och hitta andra avsättningar för den.
– Utomlands ser jag jättemånga kollegor som har seniora roller i olika sammanhang. Jag har kompisar som gått ifrån ett jobb när de är 62 och sen börjat nästa. Men i Sverige råder ju extrem ålderism. Och jag tycker att man med det missar ganska mycket. Jag älskar ungdomlig entusiasm, men i kombination med lite ”ja, men har ni tänkt på det här?” Jag har alltid sagt att blandat är bäst. Kön, ålder, etnicitet – blandat är bra!
Röster om Marie
Per Gessle, artist och låtskrivare:
Jag hade tur och träffade Marie i mitten av 80-talet. Redan tidigt visade hon talanger som behövdes i matcherna med/mot musikbranschen. Fokusering, organisering, lyhördhet, nyfikenhet, lojalitet och ärlighet är ord som poppar upp just nu. Marie säger helt enkelt vad hon tycker och det uppskattas (även om man inte alltid håller med, hahaha…). Musikbranschen är i ständig förändring men Marie hänger lätt med i svängarna. Hon är fantastisk.
Craig Logan, manager för bl a Pink, Dido, Beverly Knight:
I’ve known Marie since our days at EMI International where she was initially my boss heading the division out of London before returning to Sweden to continue her work with Roxette, etc. She is a powerhouse, an incredible manager and music executive, but most importantly, she is loyal, thoughtful and kind and I’m happy to call her a close friend.
Fakta Marie Dimberg
Bakgrund/roller:
Började som VD-sekreterare på EMI, därefter PR-ansvarig, Head of Promo, Head of International Exploitation, VP of international Marketing (London) och Marketing Director.
Managementbolag:
D&D Management (1997-2017), Dimberg Jernberg Management (2017-2024) Dimberg Management 2024—-
Har jobbat/jobbar med:
Roxette, Loney Dear, Jonas Åkerlund, Peter Jöback, Agnes, Lisa Miskovsky, Sissela Kyle, Eva Dahlgren. Var delägare i skådespelaragenturen Agentfirman i 10 år (2002-2012).
Hittar ny musik på:
Radio, SoMe, DSPS, tips från kollegor och kompisar, film och TV.
Följer nyhetsflödet via:
Music Business Worldwide, Morning Coffee, Music Week, Billboard. Läser Lefsetz ibland, “när man orkar – han skriver så otroligt långt, allt är inte läsvärt”. Konton på SoMe: Dissa, NME, Farout magazine, Pitchfork, Spin, Before the data, NME, The Managers playbook
Prenumererar på Readly och läser där Uncut, Mojo, The Guardian, Observer, The Standard mm
Priser och utmärkelser:
Musikbranschens mäktigaste kvinna, MI 2013. Denniz Pop Awards MVP, 2016. Regeringens hederspris för mångåriga insatser inom svensk musikexport, 2020.
Christel Valsinger
Foto: Nikola Stankovic
