Medan de sista rösterna i rysarvalet räknas spekulerar MI:s Lars Nylin om följderna för musikindustrin och dess omgivningar.
Vi gick in i valhelgen med en SD-associerad låt som etta på Sverigetopplistan. Men hur en rysare till valrörelse än avrundas med räknandet av de sista rösterna kan det egentligen bara fastslås en sak: låten med Fröken Snusk blev inget vinstrecept. Möjligen blev Benny Andersson det när han klev in på det socialdemokratiska kansliet.
Det mesta övriga flyter som bekant i väntan på turer hos talmannen, oavsett om vi tänker konkreta kulturfrågor eller mer generella effekter av en viss regering.
En dag innan rösterna i riksdagsvalet ens räknats klart är det självklart omöjligt att sia om vad en eventuell rödgrön regering gör för skillnad i kulturpopulära frågor jämfört med vad ett fortsatt Tidöstyre inneburit.
Men med facit som det ser ut tisdagen 15 september törs undertecknad ändå slå fast:
*Det blir med all säkerhet de närmaste fyra åren inget hämtat ur den uppmärksammade reformagendan Tidö 2.0 – nystart för Sverige. Den som kopplat till musiksammanhanget skulle innebära tydliga åtstramningar, för att inte säga nedläggningar av det statliga stöd som möjliggör exempelvis studieförbund och folkhögskolor.
*Det är också högst osannolikt att justitieminister Gunnar Strömmer, om han till sist ändå blir kvar, skulle få genom sin tanke om lagar som hindrar att artister, läs rappare, exploaterar och tjänar pengar på sina brott i låtar. En vision som fått kritikerna att ryta till om yttrandefrihet och problem med gränsdragningar.
Båda tankarna bygger på grunder som Centerpartiet inte kommer att acceptera – om nu dessa till sist skulle hamna på den sida skranket som de senaste dagarna börjat kallas blågult.
Men 24 timmar innan rösterna är färdigräknade ser det ändå ut som att det snarare är en rödgrön regering som framöver kommer att styra kulturpolitiken, och då är det ganska riskfritt att sia om åtminstone en punkt:
*Studieförbunden kommer att få tillbaka sitt stöd. Det som musikfolk även utanför det rödgröna laget angett som centralt för att rädda replokaler, utbildningar, spelningar. Detta är alla rödgröna partier eniga om. Med reservationen att C även förespråkar sätt för att privata kultursponsorer ska bli ivrigare.
Men en kommande kulturminister får spretande åsikter att hantera trots den grundläggande enigheten.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se kraftigt ökade statliga anslag och trygghetssystem för exempelvis studieförbund och kulturskapare. Centerpartiet är med en bit på vägen, men sedan adderar ett i grunden marknadsliberalt parti aspekter om privata initiativ som på flera punkter går i annan riktning.
Socialdemokraterna, trots allt fortfarande störst och trolig regeringsbildare, var står dessa? Ingen aning, reagerar denne tyckare spontant. S kulturpolitik svajar någonstans i mittfåran likt så mycket i partiets linjer i modern tid.
I fallet stödet till studieförbunden prutas det mycket riktigt jämfört allianspartierna till vänster. S har slagit fast att statsbidraget till studieförbunden förstärks med 350 miljoner kronor ”för att motverka nedskärningarna som hotar verksamheten och replokalerna i hela landet.” Nedskärningen under Tidötiden har varit 500 miljoner.
Men att S tydligt ändå motsatt sig Tidöregeringens vägval går inte att ifrågasätta, och kl 12 på tisdagen är det lätt att servera gissningen att en ny kulturminister hämtas från Miljöpartiet, möjligen språkrör Amanda Lind, som hade rollen 2019-2021.
Med den spekulationen låter vi herr talman kliva in på scenen.
Lars Nylin
