Malmöproducenten och artisten Sebastian Mullaert genomför i september konserter där publiken får vara med och skapa och spela in nya verk. Alla som vill får sedan en andel i upphovsrätten. MI ställde några frågor till honom.
Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att många låtskrivare får credits till verken. Några exempel är Alien Superstar med Beyoncé som har 20 registrerade låtskrivare, Sicko Mode med Travis Scott som har 30 registrerade, och vissa Drake-låtar som har 15-20 registrerade personer. Ett skäl till att det blir så här är ofta att man använder sig av en sampling från en äldre låt, vilket direkt ökar antalet låtskrivare.
Men kanske kommer Sebastian Mullaert slå dem allihopa. Den 14-18 september genomförs eventet A Place Calling på Inkonst i Malmö, där publiken är med och skapar nya verk tillsammans med artisterna på scen, och var och en har sedan möjlighet att få en upphovsrättslig andel som medkompositör. Mullaert har även med sig artisten Dorisburg på scen. MI ställde fyra snabba.
Vem är Sebastian Mullaert?
– Jag arbetar mycket med kreativitet, coachar artister och bjuder in till kreativa retreats. Kreativitet har länge varit en viktig utforskande resa för mig och är fortfarande det. Många av de musikaliska samarbeten och konserter jag gör, både själv, genom Circle of Live och nu A Place Called, handlar om att bjuda in mig själv och andra till ett space där skapande kan uppstå.
– När jag har utforskat min egen kreativitet har det blivit ganska tydligt för mig att idén om att äga vissa specifika idéer eller ögonblick i en kreativ process inte riktigt speglar hur jag upplever att kreativitet och manifestation fungerar, vare sig hos människor, i naturen eller i universum. Det absolut viktigaste perspektivet för mig är att lyfta frågan om vad deltagande egentligen innebär för ett kreativt uttryck och en manifestation.
Hur är det här medskapandet tänkt att fungera i praktiken?
– Vi skiljer mellan ägandet av själva mastern, alltså inspelningen, och upphovsrätten till verket eller kompositionen, den del som registreras hos Stim. Vi har valt att inte ge bort något ägande i mastern, utan det är upphovsrätten till verket som publiken kan få en del av. Alla som väljer att delta får en likvärdig andel i verken.
– Efter konserten får alla som vill möjlighet att lämna sin e-mailadress och få information om hur de kan bli delägare. De får sedan ett instruktionsmejl med information och ett enkelt avtal. Där beskriver vi bland annat hur man blir medlem hos Stim och får sitt Stim-nummer. Om man vill vara med fyller man i sitt namn och Stim-nummer och accepterar samtidigt att man avsäger sig rätten att fatta beslut kring hur och var verket får användas. Därefter registrerar vi verken med samtliga personer som har skickat in sina uppgifter och accepterat avtalet. Hela processen sker digitalt.
– Hela biljettintäkten från konserten går också uteslutande tillbaka in i skivan och produktionen kring den. Publiken betalar alltså inte bara för att komma på en konsert, utan är samtidigt med och möjliggör det verk som de sedan erbjuds att bli delägare i. Alla som är på plats får också möjlighet att förbeställa vinylen.
Hur tror du publiken kommer ta emot projektet?
– Jag vet inte hur många som faktiskt kommer vilja lägga tiden på att registrera sig hos Stim etc, men om vi säljer 300 biljetter, vilket vi har satt som ett ungefärligt maxtak, skulle jag spontant tycka att 40–50 personer kanske går vidare och blir delägare. Det vore en väldigt fin utgång.
– Min vision, eller kanske snarare min lite lekfulla förhoppning, är dessutom att biljettpriset på 180 kronor för studenter och 230 kronor för övriga på kanske tio års sikt skulle kunna betala tillbaka sig genom copyrightintäkterna för de som är med. Då kan man zooma ut och se det som att man var med och skapade en skiva, bidrog ekonomiskt till att den kunde bli till, och så småningom kanske också fick tillbaka kostnaden genom sin del i det som skapades tillsammans.
– För mig är det här en del av utforskandet kring musik: Om man som relativt liten undergroundartist kan skapa en modell där en konsert, en inspelning och ett skivsläpp tillsammans kan bära sin egen ekonomi. Där publiken inte bara är mottagare i slutet av processen, utan faktiskt är med och möjliggör den, både kreativt och ekonomiskt.
Vet du om liknande projekt har testats tidigare, och tror du det här skulle kunna bli en mer permanent modell?
– Jag vet inte om det har testats i exakt den här formen, men delat ägande av gemensamma uttryck är förstås inget nytt. Själv försöker jag som regel dela upphovsrätten med alla som är närvarande när ett verk tar form. Jag försöker undvika att i en studio dela upp människor i olika roller och på förhand bestämma att vissa bidrag är viktigare än andra. Här tar vi egentligen bara den tanken ett steg längre och bjuder även in publiken, eftersom materialet skapas och spelas in medan de är där.
– För mig är det viktigaste med experimentet dock inte själva ägandet, utan frågan om hur vi kan bjuda in varandra till kreativitet. Hur kan vi skapa rum där fler känner att deras närvaro, energi och kreativitet faktiskt har betydelse? På sikt tror jag att det är en viktig del i att skapa ett samhälle där fler känner sig delaktiga och sedda, och där fler får möjlighet att utforska sin egen kreativitet.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
