MI:s Lars Nylin skiftade på Way Out West raskt mellan två varandras motsatser av svenska exportfenomen – och blev lika imponerad av båda.
Att säga att Zara Larssons soliga show vid Way Out West strax efter sömlöst gick över i Anna von Housswolffs gotiska mässa låter vid första anblick som en kontradiktion, logisk motsägelse, eller som rena tramset.
Men ser man det med en viss sorts ögon och öron var promenaden från 75 minuter färgglatt brunbränt med Larsson på Flamingoscenen till Linnétältet och svartsyntheter med Von Hausswolff inte alls ett gigantiskt steg. Med en viss syn blev det med några få minuters skillnad istället en härlig flipp av det glänsande mynt som pryds av svensk musikexports två häftigaste exekutörer just nu.
Zara Larsson har under 2025 tagit klivet från minst ett årtionde av ständigt bubblande, till att bli Lollapaloozastor och med på sistone ständigt en svit singlar på topp 20 hämtade från nu och då, från egna hyllor, liksom från gästspel.
Anna Von Hausswolff är snarast ”Pitchfork-stor” (om uttrycket tillåts ett år när Pitchfork radikalt förändrats), men likväl en av våra mest uppmärksammade exporter, troligen den mest kritikerhyllade utrikes alla genrer räknat.
Båda var lika fascinerande i Slottsskogen. Precis efter varandra i torsdagens schema samlade de vardera ihop starka fyror på gränsen till mer.
Larsson för sin drivna effektiva föreställning helt på nivå med samtidens popelit. Von Hausswolff för sin konsekvens, det är snarast ett mantra som byggs.
Få står leende och nynnar refränger och dansar när Von Hausswolff går loss, det som är stommen i Larssons show. Men båda publikskarorna (givetvis kvadrupelt större hos Larsson) lämnade oavsett med en hög grad av salighet.
Där och då kändes det stundtals ironiserade begreppet ”det svenska musikexportundret” som inget annat än dagens sanning, inget tillåtet att ifrågasätta. Inte minst hade arrangörerna av Way Out West lyckats med en kombination som perfekt illustrerade festivalgigantens olika ansikten.
I min mobil hittar jag efteråt tyvärr en annan bild av Way Out West 2026 som inte har samma grad av mungipor upp.
Jag står på bilden längst ut på yttersta flanken av Linnétältet och försöker få den minsta lilla glimt av New York-fenomenet Geese. Men 10 000 i tältet kändes plötsligt som det dubbla. 190 cm MI-krönikör lyckas med möda ana Geesesångare Cameron Winter i en springa långt borta. Han kändes lika avlägsen som den den där solförmörkelsen strax innan Way Out West.
Och det var bara en av många bilder av ett dilemma. Aftonbladets Markus Larsson summerar vår överlägset bästa festivals överlägset största utmaning här: https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/16x8xe/way-out-west-recension
Larsson skriver pricksäkert bland annat: ”Står man olyckligt skapas en obehaglig känsla av att drunkna i en köttflod”.
För en som innan detta hade missat Way Out West i dussinet år var denna köttflod, bildad av 81 000 unika besökare på festivalens 37 hektar i Slottsskogen, stundtals en chock. Jag längtade stundtals bort, hem, eller åtminstone till Primavera Sound i Barcelona med utrymme och öppna horisonter.
Däremot hade jag, till skillnad mot nämnde krönikör Larsson, inga större problem med den kommersialitet över gränsen till bling-bling som numera tagit över stora delar av festivalområdet.
Överfall från kosmetikaföretag och influencers är väl priset för att arrangerande Luger ska få dit akter som nämnda Zara Larsson. Eller den sublima trion Nick Cave, The Cure eller Gorillaz. Och så vill jag ju ha det.
Jag tackar Luger innerligt för fenomenet Way Out West med ena näven. Den andra gör en vågande rörelse av viss tveksamhet.
För detta med köttfloden håller nog inte i långa loppet.
*
Nektar, Terra och Svart Ridå, Way Out West samlade eliten av nya svenska rockband. Många vassa Kent-krevader blev det. Men också Sara Parkman, oj vilken grafisk kraft den Härnösandsexporten har. De största medierna har inte recenserat årets album Aster, Atlas och jag får medge att jag missat det. Det blir måstelyssning närmaste veckan.
*
Geese? Nja, jag håller nog mig även i fortsättningen till förebilderna Velvet Underground, Strokes och Television. Men jag gillar idén med ett hypat band från New York City i en tid när alla i pop och rock från stan tycks dra till Los Angeles.
*
Festivalens femma: Nick Cave. Han spelar i en annan liga är resten av det starka fältet. Jag såg en norsk recensent skriva efter Öyafestivalen i Oslo något om att Cave får mogna män att fälla tårar. Er tyckare gjorde av med åtskilliga näsdukar i låtar som Joy, Rings Of Saturn och inte minst Hollywood, en drygt tio minuters sorgesaga över en förlorad son, med texten på svenska på LED-skärmarna.
*
Om jag inleder en ny svit som besökare? Trots frågetecknet: gärna.
Lars Nylin
