I filmen ”Inte ett riktigt jobb”, undersöker Patrik M Fahlin vad nedskärningarna av stödet till folkbildningen betyder för det svenska musiklivet. I filmen medverkar politiker och profiler som Josef Fares, Marit Bergman och Kalle Moraeus och Fahlin har själv bakgrund som musiker i det internationellt turnerande bandet Eyes Wide Open.
Hur föddes idén till filmen?
– Ofta är det svårt att i efterhand sätta fingret på exakt när en idé föddes. I det här fallet är det enkelt. Hösten 2023 såg jag ett drygt minutlångt inslag där utbildningsminister Mats Persson (L) berättade att regeringen successivt skulle minska det statliga stödet till studieförbunden med 500 miljoner kronor per år. Pengarna skulle i stället gå till ”utbildningar som leder till riktiga jobb”.
– Eftersom jag, liksom otaliga andra kulturarbetare, gått vägen genom studieförbunden för att förverkliga drömmen om att arbeta inom kultursektorn blev jag både chockad och arg. Att en så massiv nedskärning fick drygt en minut TV-tid, och att de jobb som studieförbunden leder till inte verkade räknas som ”riktiga jobb”, var för mig obegripligt. Det var där idén till filmen föddes.
Flera hundra replokaler har lagts ner sedan det statliga stödet till folkbildningen började minskas 2024. Tusentals livespelningar har också försvunnit rapporterades det i våras. Har du själv märkt av nedskärningarna i din närhet?
– Absolut! Ett tydligt exempel ser vi i filmen: När jag var 13 år gick jag och två kompisar till en lokal i stadsdelen Skranta i Karlskoga. Där bedrev studieförbundet TBV verksamhet, och vi hade tipsats om att gå dit eftersom vi ville starta ett band. Vi hade inga instrument, ingen utrustning och knappt några förkunskaper. Det vi hade var en dröm om att spela musik – resten fick vi där.
– I filmen besöker jag för första gången på över 20 år replokalen igen och får under inspelningen reda på att den ska läggas ned. Ett musikhus som format framtidens artister i över 40 år ska tystna. Samma sak sker runt om i hela landet.
Finns det något som förvånat dig eller som satt särskilda spår under arbetets med filmen?
– Ja, det är mycket som förvånat mig under arbetet med filmen. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det framför allt handlar om två saker. Det första är politikernas inställning till folkbildningen och resonemangen bakom nedskärningarna, där man i vissa fall bygger sina argument på felaktig eller förvrängd information. Några uttalanden fick mig genuint att stanna upp och tänka: ”Vänta nu … vad sa hen egentligen?”
– Det andra är hur snabbt och dramatiskt nedskärningarna påverkat verksamheten. 30 % av personalen har sagts upp, två studieförbund lagts ned, 300 replokaler stängts och 8 000 spelningar försvunnit – på bara tre år.
Hur kommer kultursverige att se ut om tio år?
Vad hoppas du att filmen leder till?
– Min förhoppning med filmen är att ge den här frågan det utrymme den förtjänar, i stället för att låta den förbli en parentes i den politiska debatten. Jag hoppas också kunna ge människor utan koppling till studieförbundens verksamhet en förståelse för vad folkbildningen betytt och betyder för vårt samhälle.
– Många har kallat den en politisk film, och per definition kanske den är det, men jag har ingen koppling till något politiskt parti, utan närmar mig ämnet som en förbannad kulturarbetare. Jag vurmar för folkbildningen, men för mig handlar filmen inte om partipolitik, utan om kulturens fortlevnad och hur politiska beslut kan påverka den. Med det sagt är jag inte ute efter att få någon att rösta på ett visst parti. Faktum är att jag inte ens själv vet hur jag kommer att rösta.
Inte ett riktigt jobb har biopremiär den 21 augusti.
Christel Valsinger
Foto: Patrik M Fahlin
