MI:s Lars Nylin förvånades först över att redaktionstelefonerna var tysta efter Wolf Cousins-affären förra veckan. Men ändrade sig efter en stunds analys.
En stor försäljning av katalog och vi som gör Musikindustrin.se har så smått vant oss vid att få fördela internt vilka som ska svara när svenska medier hör sig för om uppföljning.
Men så inte alls vid nyheten förra veckan att delar av Wolf Cousins katalog sålts till investmentbolaget HarbourView Equity Partners. Detta passerade med några få rubriker dagen när affären kom ut i Variety och Hollywood Reporter. Därefter tystnad utöver en summering av Music Business Worldwide. Till MI kom inte ett enda telefonsamtal.
Hur ska man läsa detta? Har media till sist tröttnat på ämnet katalogköp? Är detta ännu en bild av att populärmusik i breda medier tappat greppet som rubrikämne, än mindre fördjupningsdito?
Jag vill trots allt inte tro det. I det här fallet finns det en rad uppenbara skäl till att det sparades på krigstidsrubrikerna, och att nyheten var försvunnen redan 24 timmar efter den anlänt – det har ju inte heller följts upp i internationell press.
Orsak nummer ett är nog något så simpelt som frånvaron av en delikat summa. Wolf Cousins representanter och HarbourView har valt att hemlighålla denna. De nämnda amerikanska tidningarna har spekulerat i ”ett lägre niosiffrigt belopp i dollar”, d v s runt en miljard svenska kronor, ingen struntsumma direkt. Men detta är bara spekulationer, inte braskande fakta som vid omskrivna tidigare exempel som Bruce Springsteen eller Bob Dylan.
Att sälja katalog ses ju numer mera som standardiserade affärstransaktioner än som stora popkulturella händelser, då krävs det efter ett decennium med storaffärer en smaskig summa att basunera ut.
Till detta kommer att det handlade om en affär som kräver att man ser skillnad mellan Max Martins livsverk och en affär som bara inkluderade delar av denna. Det förekommer i o f s tunga artistnamn, som Taylor Swift, Ariana Grande och The Weeknd, men Max Martins roll är här som del av ett kollektiv snarare än som sin generations mest framgångsrika låtskrivare/producent.
Martin Sandberg är ju heller inte sorten som kallar till effektfulla presskonferenser, det blir något abstrakt över det hela som inte älskas av ”deskar” på medieredaktioner.
Det ryktas om några rejält stora affärer i sommar. Vad man än tycker om detta moderna branschinslag är jag övertygad om att vi på MI åter kommer att bli uppringda då. Inte nödvändigtvis för att det handlar om större summor än de nu ryktade, utan helt enkelt för att försäljningarna är mer konkreta, med tydligare följder och avtryck för de ingående akternas livsverk.
Lars Nylin
