Sahara Hotnights, Jerry Williams, Peter LeMarc och Laleh är några av de nya namn som valts in i Swedish Music Hall of Fame. De invalda presenterades på en presskonferens i Stockholm idag.
Även Vikingarna, Kjell Höglund, Anti Cimex och Sonya Hedenbratt ingår nu i Swedish Music Hall of Fame, som beskrivs som ”en musikalisk samlingsplats dedikerad svensk populärmusik, tillika en utmärkelse som instiftats med syfte att hylla dem som haft betydande inflytande över dess utveckling.”
Bakom initiativet står insamlingsstiftelsen Svenska Musikskattens Hus, som grundades 2011 med syftet att tillgängliggöra och sprida kunskap om den svenska musikskatten.
Inräknat årets inval har 87 namn valts in genom genom åren av skiftande jurys. Årets jury har bestått av juryordförande Mathias Bridfelt (musikredaktör TV/radio) samt jurymedlemmar: Alexandra Sundqvist (kulturjournalist och författare), Fredrik af Trampe (journalist och författare) och Ika Johannesson (journalist och publicist).
Juryns motiveringar till invalen:
Sahara Hotnights
Sahara Hotnights är den västerbottniska explosionen som fick svensk rock att kännas farlig, självklar, systerlig och subversiv på en och samma gång. När kvartetten från Robertsfors slog igenom i slutet av 1990-talet skapade de ett sound som skar rakt igenom den tidens mansdominerade gitarrscen. Bandets mix av garagerock, punk, popmelodi och attityd på album som ”C’mon let’s pretend” och ”Jennie bomb” satte standarden för svensk rockexport i det nya millenniet.
Med musikalisk pondus och en närmast elektrisk energi förenade Sahara Hotnights The Stooges råhet med Blondies melodisinne och gav den svenska rocken ett självförtroende den inte haft sedan Ebba Grön. Samtidigt var bandets låtskrivande slipat redan från start: under det ruffiga ytskiktet fanns melodier med popstruktur och refränger som tålde arenor.
Genom åren, albumen och den efterlängtade återkomsten med 2022 års ”Love in times of low expectations” har Sahara Hotnights inte bara förädlat ljudet av svensk rock. Tidigt i karriären förändrade de också bilden av vilka som faktiskt fick spela den.
Peter LeMarc
Peter LeMarc har under fyra decennier mejslat ut ett alldeles eget rum i svensk populärmusik — ett rum där vardagen blir poesi och sårbarheten får klinga med värdighet. Från genombrottsalbumen under senare delen av 80-talet till publiksuccéalbumen under 90-talet förfinade han konsten i att skriva om det lilla livet med stor dramatik. Där andra lånat engelska poser har LeMarc byggt en blåtonad, svensk soul med hjärtat i Trollhättan och Memphis.
Som låtskrivare och berättare har han influerat låtskrivande artister som Melissa Horn, Tomas Andersson Wij och Oskar Linnros med sin kompromisslösa tro på känslans exakthet. Hans texter är empatiska utan att bli sentimentala, och melodierna rymmer både gospelns ljus och industristadens skuggor. Det är ingen slump att han ofta jämförts med Springsteen och Van Morrison: LeMarc har gjort det svenska språket rytmiskt, sjungande och naket på samma gång.
Hans eftermäle handlar inte bara om klassiska låtar som Little Willie John, Håll om mej och Ända till September– utan om hållningen: att autenticitet slår allt. Peter LeMarc har bevisat att uppriktighet kan vara det mest radikala uttrycket av alla.
Laleh
När man sammanfattar Lalehs musikaliska värv framstår det som ett slags kompromisslös mosaik – ett konstnärskap där pop, visa, poesi, drömmar, längtan, vemod och frihet vävs ihop i ett personligt men samtidigt brett, varmt och tillåtande ekosystem. Redan med debutalbumet ”Laleh” från 2005 gjorde hon det säregna valet att sjunga på svenska, engelska och persiska – och att producera stora delar av materialet själv. Något som satte tonen för en karriär kännetecknad av självbestämmande, mod, integritet och lekfullhet.
Genom att ta plats bakom mixerbordet har hon dessutom inspirerat yngre generationer att se sig själva som fullfjädrade kreatörer och kompositörer.
Musikaliskt har Laleh lyft in skärningar: låtarna pendlar mellan intim viskänsla och storslagna arrangemang – ibland med orkesterbakgrund, ibland med hård rytmik och elektronisk framtoning. Hon har visat att pop kan vara både innerlig och experimentell, och att kommersiell framgång inte behöver stå i konflikt med konstnärlig integritet.
“Some Die Young” blev en symbol för en hel nations gemensamma sorgearbete. ”En stund på Jorden” hörs ofta vid minnesstunder och begravningar.
Lalehs texter och musik har även träffat en ung generation som skapat en tradition av att framföra låtar som ”Goliat” och ”Bara få va mig själv” på skolavslutningar och högtider – där de gjort hennes låtar till sina.
Fram träder ett färgstarkt popuniversum för alla åldrar.
Jerry Williams
Jerry Williams var svensk rock’n’rolls eviga motor, en artist som förkroppsligade hela genrens själ snarare än dess yta. Från 1950-talets The Violents till sina sista år på scen höll han fast vid en musikalisk livshållning byggd på svett, solidaritet och stolthet. Han gjorde rocken folklig utan att urvattna den, och visade att energi och autenticitet kunde förena arbetarklassens värme med scenens elektriska nerv.
Williams röst var lika mycket ett instrument som ett karaktärsporträtt – raspig, kompromisslös, men alltid med glimten i ögat. På svenska album som Did I Tell You och JW förvandlade han rhythm’n’blues till något djupt nordiskt: en musik om gemenskap, motstånd och livslust. Hans förmåga att göra engelsk rotrock till svensk livsfilosofi gjorde honom till en brygga mellan Elvis-erans arv och proggens politiska patos.
Det unika med Jerry Williams legacy är kontinuiteten. Han höll fast vid sin integritet i över sex decennier, oberoende av trender, och stod på samma sida som publiken – aldrig ovanför. I en bransch byggd på image var han på riktigt. Därför blev han inte bara en ikon, utan en symbol för svensk rock som livsform.
Vikingarna
Vikingarna är mer än ett dansband – de är själva urmodellen för svensk folkhemspop. Från starten i Arvika 1958, då de ännu hette Ji-Coo & the Vikings, till sin återkomst på 2000-talet, har gruppen speglat Sveriges musikaliska själ med enkonsekvent professionalism och en unik känsla för melodisk folklighet. Under åren 1973–1978, med Stefan Borsch som sångare, blev Vikingarna ett av Sveriges mest framgångsrika dansband med guld- och platinaskivor. Med Christer Sjögren som sångare utvecklades de vidare från ett stort dansband i Sverige till ett internationellt fenomen: miljontals sålda album, egna TV-program och turnéer i både Norden och i Tyskland under namnet Vikinger.
Deras låtskatt – Leende guldbruna ögon, Till mitt eget Blue Hawaii, Kan man älska nå’n på avstånd – är lika mycket allmängods som radiofavoriter. Det är musik byggd på enkelhet, igenkänning och ett känsloregister som rymmer både dansbanans glädje och vardagens vemod. I sin bästa form var Vikingarna ett svenskt soundtrack till livets mellanrum: bilresan, midsommarnatten, köksradion.
Deras arv handlar inte om trendsäkerhet utan om kontinuitet. Vikingarna visade att dansbandsmusiken kunde förena generationer, klass och geografi – och i det stillsamma uttrycket fanns något djupt nationellt. De definierade hur svenskar lät när de ville känna, snarare än imponera. Ett bra exempel på det är Den stora dagen – av många ansedd som en av de bästa och viktigaste låtarna i dansbandsgenren, om att åldras medan de yngre generationerna lever sina egna liv.
Det är deras sanna eftermäle: ett kulturarv av tonartshöjningar, värme och trofasthet som fortsätter eka över folkparker och radiovågor.
Kjell Höglund
Kjell Höglund är den svenska populärmusikens främste outsider och samtidigt en av dess mest inflytelserika förnyare. Sedan det tidiga 1970-talet har han byggt ett helt eget musikaliskt universum där filosofi, politik, mytologi och vardagsrealism samsas, ofta i en och samma låt.
Hans sånger, däribland ”Genesarets sjö”, ”En stor stark” och ”Man vänjer sig”, förenar absurd, avväpnade humor med existentiell klarsyn. Kjell Höglund har alltid rört sig i gränslanden. Mellan visa, rock och progg, mellan schlager, synthar och surrealism – lika delar Cornelis, Bob Dylan och Kafka – men med ett språk och ett tonfall som är omisskännligt svenskt. Kjell Höglund skriver om livet i all sin härliga märklighet.
I sin kompromisslöshet har Kjell Höglund påverkat generationer av svenska låtskrivare, från Thåström till Mattias Alkberg, Ellen Sundberg och Annika Norlin. Hans musikalisk arv handlar inte om perfektion, snarare om autenticitet.
Kjell Höglunds sångskatt visar att svensk musik kan vara både djupt tänkande och djupt mänsklig, utan att be om ursäkt för något av det.
Anti Cimex
Utanför Sverige vet få punkare vem Joakim Thåström är. Men alla känner till Cimex-Jonsson. Är det en överdrift? Nej, faktiskt inte. Anti Cimex är ett av de mest inflytelserika svenska banden du aldrig hört på radio.
I början av 80-talet, när bandet bildades i Skaraborg, definierade de vad som skulle komma att kallas kängpunk. Anti Cimex tog den brittiska hardcorepunken och gödde den med småstadstonåringens skräck inför ett vuxenliv på fabriken. Resultatet blev snabbare, hårdare och mer ilsket än något annat i landet. EP:n Raped Ass från 1983, inspelad i ett gammalt hönshus, är en blåkopia för den andra vågen av svensk punk.
Anti Cimex såg lika råa och skitiga ut som de lät. Med en stämma stark nog att väcka de döda, vrålade Tomas Jonsson ut sin frustration över kalla krigets ständigt närvarande undergång. Oftast fick det i d takt – duppa, duppa, da – en säregen trumtakt uppkallad efter husgudarna i brittiska Discharge, men som Anticimex gjorde till sin egen.
Anti Cimex brutala arv är inte mätbart i skivförsäljning utan i inflytande. Från Brasilien, till USA, till Japan, till hela Europa, är Anti Cimex ett fundament, en konstant urkraft i den extrema rockens underjord. Bandet föll samman, men lämnade efter sig ett totalt mangel, paketerat i svartvit, apokalyptisk estetik. Ljudet av liv för alla som någonsin drömt om en nitklädd svart skinnpaj.
Sonya Hedenbratt
Sonya Hedenbratt är en av svensk jazzhistorias mest självklara men samtidigt mest underskattade röster. Född och verksam i Göteborg gjorde hon staden till sitt konstnärliga epicentrum. Hennes
varma, själfulla röst bar spår av både Ella Fitzgeralds lekfullhet och Monica Zetterlunds nordiska svalka – men alltid med ett tydligt västsvenskt tilltal, jordnära och mänskligt.
Genom samarbeten med bland andra Sten-Åke Cederhök, Hasse & Tage, Putte Wickman och pianisten Gösta Nilsson utvecklade Hedenbratt en stil som sömlöst rörde sig mellan jazz, visa och revy. Just hennes flitiga medverkan i revysammanhang har kanske oförtjänt överskuggat hennes storhet som sångerska. Hon gjorde swing till folkhem, utan att förlora elegansen. Hennes tolkningar av standardlåtar, men också av svenska klassiker, präglades av en osviklig känsla för rytm och text. Hon sjöng orden som om de var samtal, inte uppträdanden.
Hedenbratts arv ligger i hennes ton: den varma, oförställda rösten som bar lika mycket empati som teknik. Hon visade att jazz inte behövde vara elitistisk, att den kunde vara lika naturlig som en kväll på Liseberg eller en fika på Avenyn. I sin stilla självsäkerhet banade hon väg för senare svenska vokalister som vågat förena internationell standard med lokal själ.
Christel Valsinger
Foton:
Jerry Williams – Sjöbergs bildbyrå/Roger Tillberg
Sahara Hotnights – Tove Floss
Kjell Höglund – Johan Bergmark
Laleh – Gustaf Thörn
