Krönika 30 juni 2020

Artist vs artist

”Tuffaste angreppen sedan 70-talet.” Musikindustrins Lars Nylin om artist mot artist i debatten om pandemistöd.

Den relativt lilla musikekonomin Nya Zeeland satsar motsvarande en miljard svenska kronor på att stötta upp en musikbransch i pandemi-limbo. I Tyskland öser regeringen in lika mycket i Euro i kultursektorn, tio miljarder svenska kronor.

Australien, Frankrike, Kanada. Många länder, med skiftande vägar genom pandemin, presenterar nu paket som vida överstiger det som hittills erbjudits i Sverige.

Den svenska kulturen, inklusive musikbranschen, har visserligen hela tiden nämnts när paket presenterats. Men den har ändå varit i ständig skymundan trots att delar av sammanhanget, livemusiken, varit den näring som hårdast straffats ut av rådande direktiv och regler. Den har i princip drabbats av yrkesförbud eftersom den går ut på att samla folkskaror. Gärna svettiga skaror i total fysisk odistans. Den har heller inte likt elitidrotten några Tv-pengar att hämta hem genom att köra utan publik.

Här någonstans hade jag räknat med en debatt. Möjligen lika intensiv som i Belgien, där beskrivningen är att populärkulturen initialt mer eller mindre glömdes bort av de styrande.

Den debatten har i så fall inte nått denne tyckare. Visst, några jämförelser med tyskarnas långt mer kulturgenerösa har noterats. Men kulturens situation har knappast upplevts som en prio i något sammanhang.

Istället blev det en annan sorts debatt som exploderade. Lite av ett inbördesslag MELLAN aktörer i musiken.

De miljoner som fördelats av Konstnärsnämnden har sått ett agg mellan artist och artist som jag inte kan minnas mig ha upplevt under 40 år i sammanhanget. När exempelvis Tommy Körberg sköt skarpt mot Jill Johnsson var det med ammunition elak och personlig på ett sätt som ryktesvis lär ha existerat under proggeran på 70-talet, jag var inte med då. Knappast senare.

Att det sticker i ögonen att artister med resurser söker och tar mot stödpengar kan givetvis respekteras. Men nu har det stundtals blivit tramsangrepp över gränsen till förtal. I synnerhet som det relativt tidigt stod klart att det i många fall inte ens var artisterna själva som sökt.

Nu har kriterierna ändrats efter uppmärksamheten, men det fanns ingen ruta för personlig moral att bocka av när Kulturdepartementet sjösatte stödpaketet.

Om några ska kritiseras är det möjligen ansvariga politiker och administratörer. Möjligen kunde det ha funnits några direktiv för hur solida artisternas bolag får vara för att uppbära stöd: inkomst, tillgångar.

Jag har nära mig exempel på artister som svept med i kritikstormen trots att de knappast kan påstås leva som några Joakim Von Anka, ni yngre anar nog metaforen.

Där 15 eller 50 000 kronor i stöd krasst under sommaren kan vara avgörande för att få mat på bordet och hyran/avgiften betald.

Om någon anser att ”rika” artister borde sälja eller säga upp sina boenden eller sälja sin utrustning är det åtminstone inte något som kommit fram i den smutskastning jag noterat.

Nej, det har endast handlat om den raka uppfattningen:

”Hen är rik popstjärna och ska minsann inte ens fundera på att söka skattefinansierat stöd.” Återigen det om moralaspekten som inte ens  ingick i scenariot.

Yviga och okunniga handgranater i ett läge när fokus borde ligga på de som hamnar helt utanför stödpaketen: tekniker, chaufförer, ljussättare, etc.

Dessa, liksom förövrigt denne frilansande tyckare, har hamnat mellan stolar, utanför det snabbt hopslängda systemet.

Avslutningsvis: om Tommy Körberg sitter på en så hög moralhäst i detta ämne kan jag tycka att han kunde ha suttit på åtminstone ett Gotlandsruss när han 2012 ansökte och fick Cornelisstipendiet om 500 000 riksdaler.

Det fanns säkerligen många andra den gången som hade haft större behov av halvmiljonen.

Lars Nylin