MI:s Lars Nylin om en lågmäld fin TV-gala och notiser som inkluderar en dokumentär som är ett måste för alla med branschintresse.
Avslutningen blev hudknottrande. Björn Skifs i en avskalad Håll mitt hjärta på gatan utanför den studio i Skärmarbrink i Stockholm som i dag heter Baggpipe men branschhistoriskt är känd som EMI-studion.
Som om det inte räckte med den nedtonade styrkan i denna final av SVT:s lågmälda coronagala En kväll tillsammans såg jag i bakgrunden just då huset jag själv bor i.
Ni som varit med ett tag förstår vad jag menar när jag beskriver det som att en Lennart Hyland-känsla uppstod, ni som inte var med under Hylands tid i TV-rutan kan Googla.
Det är möjligt att jag därför är en smula hemmablind när jag recenserar En kväll tillsammans som en av få verkligt robusta ljuspunkter jag upplevt sedan coronahelvetet bröt ut. Galan i sig, omtänksam och välbalanserad med Mark Levengood som perfekt ciceron, men också känslan av att åtminstone delar av nationen samlades kring samma intryck.
Det var kort sagt ett grymt imponerande jobb av producent Mats Jankell och de ansvariga på Baggpipe att få ihop detta på kort tid. Det sades efteråt att man bara haft en vecka på sig med att få ihop gäster som skiftade från nya fixstjärnor som Viktor Leksell (oj, så nervös) och Molly Sandén till veteraner som Skifs och Tomas Ledin. När galan släcktes ner vid 22.30 hade man dessutom sett 14 miljoner ticka in till Radiohjälpens insamling.
I det jag såg av reaktioner på sociala medier omedelbart efteråt var det mesta lyriskt. I någon dag. Sedan kom det smygande tankar i samma medier om att galor som denna kan vara rentav kontraproduktiva, att de skapar en falsk känsla av ”nu har vi gjort vad vi behöver.”
Jag kan inte förstå sådana omdömen. Man kan väl ändå tro på att flera tankar kan tänkas samtidigt? Jag är evigt blödig inför initiativ som detta, åtminstone så länge insamlade pengar når rätt adress. För mig är En kväll tillsammans trots – och tack vare – sitt lågmälda tilltal och ibland skakiga kameror årets nöjesprogram hittills. Men med ett stort hjärta som bonus.
*
Apropå initiativ så är U2:s gåva på 10 miljoner till coronakampen i Irland är sådant som får mig att påminnas om varför jag fortsätter att älska detta så ofta bespottade band.
*
Daniel Johansson skriver på annan plats i veckans brev om hur COVID-19 fortsatt påverkar musikkonsumtionen. Av många skäl är det förtröstansfullt att det nu åter ser ut att vara positiva siffror det handlar om. 20 % uppgång för abonnemang på streamingtjänster i USA kompletteras exempelvis av 7 % uppgång av streaming i Storbritannien i förra veckan, enligt MusicWeek.
*
För mig är det en ganska okänd värld. Men efter att ha sett SVT-dokumentären Frikyrkans musikunder inser jag hur många favoritartister i det ”vanliga” popsammanhanget som kommer från just frikyrkliga sammanhang. Se annan plats för intervju med producenten Ann-Sofie Carringer.
*
Ola Håkansson, själv nyligen dokumentäraktuell, startar ny etikett i sitt TEN-imperium. Underbar ljuspunkt det också.
*
Laura Marlings Songs For Our Daughter är ett måste för den som älskar Joni Mitchell eller Sandy Denny.
*
Ett måste för den som har Netflix och är det minsta intresserad av branschhistoria: The Soundrack of Our Lives, en två timmar lång dokumentär om skivbolagsikonen Clive Davis.
Lars Nylin
